Roommates » foscar

no.28

F E L I X

Vi – det vill säga hela vår studentkorridor – satt i skolans matsal. Det var väldigt skönt att sitta där och äta. Alla kände alla, vi bodde tillsammans. Jag gillade det.

Oscars hand låg sammanflätad med min på bordet. Jag kramade om våra fingrar och log. Åt maten med min högra hand. Han lutade huvudet mot min axel och låg över två stolar.

"Hallå jag har tänkt på en grej", sa Oscar plötsligt.

Jag skrattade lågt. Oscars tankar kunde vara ganska knasiga. Jag kramade hårdare om våra händer och log. Oscar satte sig upp till sittande ställning istället för hans skumma liggande ställning.

"Egentligen så borde ju jullovet vara under hela december och januari", sa han. "Under december måste man ju få tid att förbereda sig för jul och nyår, och sedan i januari måste man ju få tid att återhämta sig igen!"

Alla runt det långa bordet skrattade åt honom. Alla visste att Oscar hade konstiga idéer. Alla visste att man aldrig riktigt hade koll på vad näst som skulle komma ut ur hans mun. Han var så spontan. Jag älskade att han var så spontan, men visst kunde det bli lite väl irriterande ibland.

Jag lutade mig tillbaka i den hårda trästolen jag satt på, lät mina tankar sväva bort från verkligheten. Lät mina handlingar spelas som i en film. Sådant gjorde jag ofta, som en undanflykt från verkligheten – bara ett litet tag.

Långt bak i huvudet hörde jag Oscars röst, men det var inget jag reflekterade över. Han pratade nästan alltid.

Det enda som fanns i mitt huvud under den tiden var Oscar. Jag såg honom framför mig, det var som att han stod och knackade mig i pannan. Tvingade mig att tänka på honom, vilket inte gjorde mig något. Jag älskade att ha Oscar i tankarna.

Oscar var verkligen den vackraste människan jag någonsin hade träffat – både utåt och inåt. Hans stora personlighet och hans praktfulla utseende. Tankar om honom fick mig att le.

Kunde man le i sömnen? I sådant fall log jag nog jämt i sömnen, för varje dröm handlade på något sätt om Oscar. Det var som att jag var beroende av min egen pojkvän.

Jag borde skriva en sång om Oscar. En sång tillägnad till honom. Han älskade att lyssna på när jag spelade och sjöng.

"Felix?" hörde jag plötsligt Oscars röst säga. "Du håller med va?"

"Mm, visst", mumlade jag tyst, helt omedveten om vad jag egentligen höll med om.

Jag slog upp blicken och fick se Gustafs ansikte, bara någon centimeter ifrån mitt. Direkt flög jag bakåt. Gustaf skrattade högt åt mig och slog handen i bordet.

"Han lyssnar inte, han dagdrömmer – igen!" utbrast han.

En rodnad spreds direkt över mina kinder. Jag blickade ner mot mitt knä igen. Log försiktigt.

"Fells, visst håller du med om att film är dötrist?" sa Oscar med en tyst suck. "Vi diskuterar film, typ."

"Jag hatar filmer", muttrade jag.

"Det var ju det jag sa!" utbrast Oscar bestämt.

Ett nöjt flin spreds över hans läppar, vilket fick mig att skratta. Jag tittade länge på honom. Tittade på hur hans läppar rörde på sig när han rörde på sig. Han var så vacker. Obeskrivligt vacker.

-

GUESS WHO'S BACK, BACK AGAIN

HELLO IT'S ME

(Okej jag har varit hemma i flera timmar men det är först nu som jag har tid att skriva det här haha)

Alltså herregud vilken Wattpad-abstinens  jag har känt. Jag har typ behövt slita mig själv från appen.
Så ja, jag har saknat er väldigt mycket och hoppas att ni har saknat mig (:

Berlin var jättemysigt, om någon undrar, men ändå, borta bra men hemma bäst!

Egentligen borde jag göra annat, typ packa upp min väska eller plugga, men det är tråkigt.

MEN HALLÅ, hur mår ni? Hur är skolan?

Snälla prata med mig, annars blir jag tokig haha!
Nej men lämna gärna en liten kommentar så är du bäst <3

Hoppas ni mår bra, det är trots allt helg! Ni är bästbästbäst, puss och kram ❤