Roommates » foscar

no.27

O S C A R

"Nej jag gör det inte!" utbrast jag.

Tjejerna hyschade direkt ner mig. Jag suckade och tittade på dem.

Det var luciadagen, trettonde december. Vi skulle ha ett litet luciatåg i studentkorridoren. Alla var med förutom Felix, Ludde och Gustaf som sov. Vi skulle väl få väcka dem så vi kunde köra. De kanske fick bli vår publik?

Tjejerna försökte få mig att vilja vara Lucia. Men jag ville inte. Jag kände mig så obekväm i klänningar och allt sådant. Varje gång vi hade haft luciatåg i grundskolan hade jag velat vara tomte eller pepparkaksgubbe, jag vägrade ha på mig lucialinne.

"Men snälla Oscar! Du var ju jättefin häromdagen när vi fick göra en makeover på dig!" försökte Anna. "Låt oss alla få ett gott skratt."

"Okej då", suckade jag tillslut.

Tjejerna började hoppa runt i cirklar och gjorde high five med varandra. Det fick mig att skratta lågt.

Jag gick mot soffan där både ett lucialinne, en krona och ett rött band låg. Jag drog på mig det över mina andra kläder. Knöt bandet runt midjan. Satte plastkronan - som egentligen var gjord för barn - på huvudet mitt. Tjejerna och killarna drog också på sig lucialinnen, och allt annat de behövde.

"Oscar, hallå, eftersom att du är lucia behöver du ju inte sjunga", sa Gabriella efter ett tag. "För vi kör väl på det sättet?"

"Det låter bra, vi kör så", skyndade jag mig att säga.

Jag ställde mig i rätt ställning. Alla ställde sig i ett led - två och två - bakom mig. Jag kände mig lite nervös, av någon anledning. Egentligen fanns det ingen anledning till att vara nervös, vi hade knappt någon publik - och jag skulle knappt göra någonting.

De vanliga luciasångerna hördes bakom mig, vilket direkt fick mig att börja gå. Vad jag visste så skulle man gå extremt långsamt som lucia, vilket jag gjorde.

Vi gick mot alla rum. Närmast var rummet var Gustaf och Ludwigs rum. Dörren slogs upp av en yrvaken Ludwig. Han stirrade trött och irriterat på oss alla. Jag stannade upp hela luciatåget, samma sekund som Gustaf reste sig ur sängen och ställde sig bakom Ludwig.

"Och vad sysslar ni med?" frågade Ludwig trött.

"Det är luciadagen!" utbrast Anna.

Dörren bredvid Ludwig och Gustafs rum - som var mitt och Felix rum - öppnades. Snabbt fick jag syn på en lika yrvaken Felix. Med snabba steg gick jag emot honom. Ett leende spreds över mina läppar och jag kände hur mitt hjärta bankade hårdare och hårdare.

Jag la armarna på min pojkväns höfter och kysste hans läppar lätt. Han log trött mot mig.

"God morgon min lucia", sa han leendes.

"God morgon Fellsus", svarade jag glatt. "Sovit gott?"

"Om jag hade fått sova lite längre, då hade allt varit perfekt", sa han.

Jag skrattade åt honom. Hans blick var sömndrucken och jag älskade verkligen den trötta Felix - den var gullig. Visst kunde det vara lite jobbigt då han knappt uppfattade vad man sa, men så var väl alla när de var trötta?

"Min finaste lucia", mumlade han och kysste mina läppar om och om.

-

Läs meddelandet som jag har publicerat direkt efter detta kapitlet, i ett eget kapitel, it's important (:

Hoppas ni får en fin måndag! ❤

Kommentera någonting roligt så blir jag glad :)

Puss och kram ❤