HE'S A TROUBLEMAKER | FS

Kapitel 9 - Lögnare

Onsdag 21/10 2015

"Hej gumman, hur mår du nu?" säger pappa och kommer in i mitt rum. Jag försökte plugga igår men det gick verkligen inte. Det kändes som om min hjärna skulle explodera vilken sekund som helst så jag gick och la mig istället och somnade direkt och sen vaknade inte för än liten stund sen. Klockan är några minuter i sju på morgonen. Jag ler mot honom och ger honom en liten kram innan han sätter sig ner på sängkanten.

"Jag mår bättre" En liten gäspning flyger smiter ut från min mun samtidigt som jag sträcker lite på mig under det varma täcket.

"Går du till skolan idag?" frågar han och kollar ner på mig där jag ligger i sängen. Jag nickar och ännu en gäspning smiter ut från min mun. Han ler mot mig innan han går ut från mitt rum och lämnar mig ensam. Jag går in till badrummet och tar en snabb dusch innan jag klär på mig mina kläder. Jag sminkar mig lite innan jag går ner för att äta frukost. Mamma har redan stuckit till jobbet så det är bara pappa och Simon vid frukostbordet. Simon ska stanna hos oss ett bra tag nu och det känns så himla skönt att han är hemma igen. Det har liksom blivit lite mer liv här i huset nu när han är hemma.

---

Jag går in genom de stora portarna in till skolan och går genast mot mitt skåp. Jag låser upp det med hjälp av koden och tar ut mina böcker jag behöver till min första lektion,svenska,

"Hej Ida! Va kul att du kom idag!" Hildas röst fyller mina öron och jag ler brett innan jag vänder mig emot henne och ger henne en varm kram.

"Aa, jag mår bättre nu så"

"Mm, du ser mycket friskare ut idag än vad du gjorde igår!" Vi båda skrattar åt hennes kommentar och släpper kramen.

"Förresten fick du dina böcker och uppgiftspappret?" Papper? Vilket pappar? Jag fick bara böcker av Felix...

"Vilka papper? Felix gav mig bara mina böcker..?"

"Jag gav ju han ditt papper också?" Hilda rynkar frågandes på ögonbrynen och det ser ut som om hon tänker efter. Okej, det här va skumt. Varför gav han inte mig mina papper igår när han ändå lämnade mina böcker till mig? Antagligen så har han tappat det på vägen till mig eller något sånt..för vad skulle det annars kunna vara?

"Vart är han?" Hilda rycker på sina axlar och börjar kolla runt i korridoren.

"Där" säger hon och pekar mot längre bort i korridoren. Hon har rätt. Han står vid sitt skåp med sina vänner runt sig och även två andra tjejer. En står och dreglar över Felix och den andra dreglar över Oscar. 

"Vänta här" Hon nickar och jag tar modet att gå fram till honom. Jag kommer närmre och närmre dem och jag hör hur de skrattar åt något. Jag harklar mig i ett försök att få deras uppmärksamhet och jag lyckas. Alla slutar prata och vänder sig mot mig.

"Kolla hörni, det är kräkis" säger Oscar och de andra skrattar. Till och med några andra som står lite längre bort börjar skratta åt Oscars kommentar. Så jobbig..

"Vad vill du kräkis?" säger Ogge och nu låg allas uppmärksamhet på mig. Jag sväljer högt och känner hur nervositeten börjar komma krypandes längs ryggraden.

"Jag vill fråga Felix en sak.." Alla skrattar och växlar sina blickar mellan mig och Felix.

"Ser man på Felix, du har en hemlig beundrare, jag tror hon vill ha the 'D', har jag rätt kräkis?" säger Oscar och de andra skrattar högre än innan.

"Nej, jag vill bara veta om han har tappat bort mina uppgiftspapper?" säger jag och nu kollar alla mot Felix.

"Vilka papper Felix?" frågar Oscar och Felix bara rycker på sina axlar.

"Jag har ingen aning om vad hon pratar om"

"Hon ville nog bara prata med dig för att ta med dig in på toan och ha lite kul" säger Ogge och de skrattar åter igen. Den enda som inte skrattar är Omar. Han har blicken fast i marken och rör inte en min.

"Jag vill bara ha mina papper Felix! Hilda sa att du skulle ha gett mig ett uppgiftspapper igår när du kom hem till mi-"

"Åkte du hem till henne Felix?" Alla andra såg ut som om de dör av skratt. Felix kollar på mig men när våra ögon möts kollar han ner i marken men sen direkt upp igen.

"Nej det gjorde jag inte, hon hittar bara på, varför skulle jag vilja spendera tid med henne?"

Hans sista ord sårar mig verkligen. Jag kollar ner i marken och blinkar snabbt så jag inte ska börja gråta framför dem, det skulle bara göra allt så mycket värre än det redan är. Hur kunde han säga sådär? Det känns som om mitt hjärta har krossats i tusen bitar och kan inte lagas.

"Sluta prata och gå här ifrån nu kräkis!" säger Ogge och de börjar prata med varandra istället och totalt ignorera mig. Jag suckar tyst innan jag går tillbaka till Hilda som fortfarande står kvar vif mitt skåp.

"Vad hände?" frågar hon och vi börjar gå emot svenska salen.

"Han sa att han inte hade pappret eller att han kom hem till mig igår..."

"och?"

"Han sa att han inte vill spendera tid med en sån som mig.." mumlar jag.

"Du skämtar? lyssna inte på honom, han säger det bara för att hans vänner är med honom. Igår när jag skulle med Max till stan så var det faktiskt han som erbjöd sig att göra det" säger hon och ler.

"Jag vet inte om jag ska vara glad eller ledsen över det...jag menar, det var ju kanske kul att han frivilligt gjorde det men han sårade mig faktiskt när han sa så som han gjorde"

"Jag vet Ida, men bara skit i vad han säger, okej?" Jag nickar ledsamt och vi går in i klassrummet.

---

Till min stora tur så var vår svenskalärare sjuk och de hade glömt att fixa en vikarie så vi fick håltimme. Jag hade nog inte stått ut med att arbeta tillsammans med Felix just nu...Ord kan verkligen såra folk..mer än vad man tror...

Jag och Hilda sitter vid det vanliga runda bordet i matsalen och äter. På något sätt lyckas vi alltid komma in på ämnet 'Felix'. Jag försöker att inte tänka på honom och börjar prata om Max och Hilda istället.

"Så hur går det med Max då?" Hildas ansikte lyser upp direkt när jag nämner namnet 'Max'. Man märker verkligen på henne att hon är kär. Och det är inte lite kär heller, utan ganska mycket kär.

"Jo, det går väl bra" säger hon och tar ännu en tugga av sin mat.

"Ni är fett gulliga tillsammans!" Hennes kinder får en röd färg och hon kollar bort från mig. Efter ett tag hör jag några röster som är på väg mot matsalen. Jag vet genast vem det är och bestämmer mig för att inte kolla bakåt. Vill inte få deras uppmärksamhet.

"Kolla Felix, där är ju kräkis, ser ut som om hon fortfarande dreglar över dig" skriker Oscar över hela matsalen och alla börjar skratta. Jag ger ifrån mig en högljudd suck och Hilda kollar medlidande på mig. Utan henne hade jag definitivt inte klarat detta...

"Tyst Oscar!" säger hon och kollar ilsket på Oscar.

"Du kanske inte visste det men det är ett fritt land så det betyder att jag kan säga vad jag vill till henne, när jag vill!" säger han och kollar hånfullt mot mig.

Oscar ger ifrån sig ett litet skratt innan han och de andra går ifrån vårt bord och sätter sig ner längre bort i matsalen. Eftersom jag känner att jag inte vill vara kvar i matsalen längre går jag och Hilda iväg. Jag skulle precis gå ut genom porten ut till skolgården när jag känner en lätt knackning på min axel. Jag vänder mig om och står nu öga mot öga med Felix.

"Vad är det? Är du här för att plåga mig ännu mer?"Jag suckar högt och lägger mina armar i kors över bröstet.

"Nej, jag vill prata med dig, ensam"

//
ooooohhh, vad vill han säga till henne? Ensam? vem vet ;), jag vet men ni får inte veta mohahhah, okej skoja, ni får veta i nästa kapitel

Om ni tyckte om detta kapitel skulle jag bli superglad ifall ni skulle vilja rösta och/eller kommentera, det ger mig mer motivation till att skriva :)

Kram