HE'S A TROUBLEMAKER | FS

Kapitel 25 - Änglaskratt

Jag kan och kommer nog aldrig kunna förlåta honom för det han har gjort mot mig de senaste veckorna. Han fick mitt hjärta att gå sönder i tusen bitar och han fick alla de gamla minnena och mardrömmarna att komma tillbaka. De där mardrömmarna är något som jag aldrig berättat för någon. Jag är rädd för hur de kommer reagera om jag skulle berätta det.

Jag har mardrömmar och vaknar alltid samma tid varje natt, klockan två. Antingen så vaknar jag upp och är helt svettig, andas häftigt eller så gråter jag. Jag har haft dem sen jag var tio år. När jag var liten grät jag nästan hela tiden. Jag har egentligen ingen aning om varför det var på det viset. När jag sen fick det jobbigt i skolan med mobbningen och sånt blev mardrömmarna värre och värre. Ingen har någonsin fått reda på detta och ingen kommer få reda på det heller. Tankarna på vad jag har varit med om får mig att börja gråta. Jag struntar i att jag sitter bredvid Felix. Just nu bryr jag mig inte ett dugg.

Felix ser orolig ut när jag börjar gråta och han flyttar sig närmre mig. Men som jag har gjort alla andra gånger när jag mår såhär så backar jag ifrån honom. Jag är för rädd för att låta någon annan när jag mår såhär. Jag vet att man inte borde backa undan om någon fanns där och vill trösta en men jag har alltid haft problem med att lita på folk..Han kollar oförstående på mig och försöker en gång till men som jag gjorde tidigare så backar jag undan igen.

Jag drar upp mina knän till mitt bröst så jag formar en boll. Just nu vill jag inget annat än att försvinna från denna hemska världen och komma till något bättre ställe. Jag hör hur Felix suckar och det får mig att bli en aning arg. Det låter som om han är trött på detta och som om han tror att jag är en 'pussy'. Men jag kan inte hjälpa det. Hela jag är sönder och jag undrar om någon kommer kunna laga mig igen. Min andning är skakig och jag gråter floder. Felix reser sig plötsligt och går fram till mig. Han lägger sina armar om mig och drar upp mig i sitt knä. Just nu struntar jag totalt i att han i princip är naken och att jag bara har ett par trosor och hans tröja på mig.

"Shh.." viskar han i mitt öra samtidigt som han 'gungar' oss fram och tillbaka. Hans hans gör små cirklar över min rygg samtidigt som jag gråter i hans knä. Jag kommer ihåg när jag satt i Simons knä och grät i flera timmar. Det var efter jag hade berättat för honom om vad jag blev utsatt för på min gamla skola. Då kändes det som om en stor tyngd lämnade mina axlar och en stor sten lämnade mitt hjärta. Det var då jag insåg att det verkligen fanns någon där som brydde sig om mig. När jag berättade för honom blev vår relation bättre. Vi kom närmre och närmre varandra.

Felix gungar oss fortfarande fram och tillbaka samtidigt som han gör cirklar på mig rygg. Jag känner hur han kysser mig på hjässan innan han börjar humma (wtf) på en sång som får mig att lugna ner mig en smula. Efter ett långt tag av tårar slutar det, jag kan bokstavligen inte gråta mer. Jag snurrar på mig i Felix famn så vi sitter öga mot öga mot varandra. Han tar upp sin hand och torkar bort de sista tårarna på mina kinder.

"Förlåt" säger jag och min röst spricker lite i slutet.

Felix perspektiv

Hon sitter i min famn och gråter. Hon har ett starkt grepp om mig och jag gungar oss fram och tillbaka samtidigt som jag gör små cirklar med min hand på hennes rygg. Jag kan verkligen se hur krossad hon är. Jag vet att hon är väldigt blyg och att hon inte öppnar upp sig inför många. Jag får alltså se något som nästan inget annat har fått se. Hon visar mig sin krossade sida. Det gör ont inom mig att folk verkligen har fått henne att sjunka till botten av hennes självförtroende och lämnat henne där själv..och att jag vet att jag är en av dem...

"Förlåt" säger hon och ler ett svagt leende. Hennes ögon är röda från tårarna.

"Du behöver inte säga förlåt"

Idas perspektiv

Jag kollar ner på mina händer som ligger placerade i mitt knä. En del av mig säger att jag inte borde börjat gråta framför honom men den andra delen säger att det är okej.

"Det är okej babe" hans sista ord får fjärilarna i min mage att dansa runt. Jag rodnar enormt mycket så jag väljer att kolla bort från honom. Vill inte att han ska se att jag rodnar. Han sätter ett finger under min haka och vänder min blick så jag kollar på honom.

"Det är inget att skämmas över, alla behöver gråta ut ibland" säger han och ger mig ett varmt leende. Det är då jag inser jag sitter i hans knä och vi båda har väldigt lite kläder på oss just nu. Jag rodnar ännu mer samtidigt som jag skrattar.

"Vad är det som är så kul?" säger han och ler oförstående.

"Vi är båda två typ halvt nakna och jag sitter här, i ditt knä" säger jag och börjar skratta när Felix också gör det.

"Jag gillar det"

"Vad?"

"När du skrattar, det låter som om en ängel som sjunger"