468 kilometer » foscar

LXXVII

Felix bromsade cykeln och jag hoppade av från pakethållaren. Han slängde iväg cykeln på marken och hoppade av honom med. Alla mina kompisar hoppade av sina cyklar och la ner de på marken också.

Felix drog upp ett cigarettpaket ur sin ficka på jeansjackan han hade på sig. En cigarett placerades mellan hans läppar och tände på den. Jag såg hur mina kompisar såg förvånat på honom.

"Vad?" frågade han med lite dryg underton.

"Nej jag tänkte bara att, eh, nej det var inget", mumlade Rasmus.

Han vände blicken mot mig, jag ignorerade honom bara. Jag tog tag i Felix hand.

Badplatsen var alldeles tom, men det var ju klart – det var vår egna lilla hemliga badplats som vi hade åkt till varje sommar sedan tidernas begynnelse, nästan. Vi gick fram till den stora sandstranden, Saga drog fram en stor filt som hon placerade på marken. Vi satte oss där – allesammans.

Jag satte mig i Felix knä. Cigarettröken träffade min nacke gång på gång.

Tjejerna började plocka ur en picknickkorg som de hade med sig.

Plötsligt hörde jag hur Felix telefon började ringa. Han drog upp den och jag hann läsa att det var hans mamma som ringde. Han muttrade trött och klickade på den röda luren.

"Ska du inte svara, älskling?" frågade jag.

"Hon kommer ju bara skrika på mig, så fan heller", muttrade han.

"Om hon ringer än gång till måste du lova att du svarar mig, okej?" försökte jag.

Han suckade, men nickade ändå. Sekunden efter ringde hans telefon återigen. Felix suckade högt och irriterat när han reste sig upp för att svara. Lång tid hann inte passera innan han skrikit ur sig mer svärord än det borde finnas.

Jag suckade och vände bort blicken från honom. Mina kompisar skrattade lågt.

"Charmig pojkvän du har Oscar", skrattade Rasmus. "Han är både oförskämd mot sina föräldrar och röker."

"Han försöker bättra sig", försvarade jag honom med. "Snälla försök tycka om honom, han betyder så sjukt mycket för mig."

"Eftersom du älskar honom så måste vi väl ta och tycka om honom", sa Ida leendes. "Han är ju galet snygg i alla fall."

Plötsligt kände jag hur Felix kom tillbaka. Med en duns satte han sig ner och suckade argt. Drog handen igenom sitt hår.

"Jävla idiot", muttrade han tyst för sig själv.

"Lugna dig", hörde jag Hugo säga. "Du behöver inte låta så arg."

Direkt såg Felix upp. Han var redan arg – det syntes på långt avstånd.

"Vad sa du?" väste han hårt.

"Jag sa bara att du skulle lugna dig", upprepade Hugo.

"Jag är lugn som in i helvete", fräste han. "Säg inte åt mig vad jag ska göra."

Allt jag ville göra var att smälla till Hugo mitt i ansiktet. Visst, han hade ingen aning om Felix ADHD, han hade ingen aning om hans humörsväningar och problem att kontrollera sin ilska.

"Du behöver inte överreagera bara för att jag ber dig att ta det lugnt", sa Hugo och himlade med ögonen.

"Håll bara din jävla käft, du behöver inte bry dig ett skit om hur jag beter mig", snäste Felix högt. "Jag lackar på vad fan jag vill, och det är non of your fucking business."

Direkt efter det hade fått lämna hans läppar så reste han sig upp igen. Han började röra sig från stranden.

-

VARFÖR SUGER ALLT JAG SKRIVER JAG FÅR PANIK???

I alla fall, jag har ätit tårta. Det var gott.

Vill ni veta en sad sak? Det är min farbrors födelsedag och han behövde åka in till akuten och sy sitt finger så han skar upp det, PÅ SIN FÖDELSEDAG, how sad :(

Kan vi alla hålla tummarna eller cross our fingers, eller whatever man nu säger, på att jag ska ha plats nog i surfplattan (som jag fortfarande har för att min telefon är trasig, den ska in på lagning på måndag <3) för att kunna ladda ner appar för att göra fanfic-omslag till mig själv för jag är uttråkad och det är roligt.

Rösta och kommentera för mer så blir jag glad!!

Hoppas ni har en bra dag! Ni är bäst, puss och kram ❤