468 kilometer » foscar

XLIV

Vi föll båda två ner i en klump i hans stora kingsize säng. Våra svettiga kroppar låg tryckta mot varandra. Ansträngda andetag lämnade både hans och min strupe. Hans läppar träffade min hals återigen.

"Redo för rond två, baby?" viskade han mot min hals.

Jag skrockade lågt åt honom. Satte handen för hans ansikte. Hans nakna kropp trycktes bara hårdare och hårdare mot min. Han kysste min kind lätt.

"Någon annan gång kanske", mumlade jag.

"Tråkmåns", muttrade han.

"Kåtbock", svarade jag med ett skratt.

I samma sekund som jag yttrade mig knackade det på Felix sovrumsdörr. Vi hann inte ens tänka efter innan dörren öppnades. En kvinna - som jag antog vad Felix mamma - stod i dörröppningen och tittade länge på oss.

"Felix", sa hon med en besviken röst. "Man kan ju knappt lämna dig ensam en enda sekund."

"Låt mig förklara", sa han lite irriterat.

"Förklara du. Jag vill att ni båda är nere i köket om fem minuter så får du förklara för både mig och pappa", sa hon bestämt innan hon vände på klacken och gick.

Felix muttrade någonting i stil med "idiot" medan han långsamt reste sig ur sängen. Han drog på sig sina kläder som låg på golvet med snabba tag. Slängde mina kläder i sängen mitt i ansiktet på mig. Jag följde hans exempel och klädde på mig.

Han sträckte ut sin hand mot mig vilket jag snabbt tog tag i. Vi klev ner för alla trappsteg och kom snabbt ner i köket. Direkt fick jag syn på Felix båda föräldrar. Felix och jag satte oss mittemot dem.

"Varsågod att förklara, Felix", sa hans mamma med en hård röst. "Förklara varför vi för säkert hundrade gången ser dig liggandes i en säng med någon person vi aldrig har sett förut."

Felix harklade sig och drog upp våra sammanlänkade händer på bordet. Han vände blicken mot mig och flinade lätt. Jag tittade på honom med en ängslig blick.

"Det här är min pojkvän, Oscar", sa han enkelt.

"P-Pojkvän?" sa både hans mamma och pappa samtidigt.

"Han är från Stockholm, jag har känt honom i typ ett halvår, plus minus lite och ja, han ska stanna här i två veckor", förklarade han lätt med ett stort flin på läpparna.

En lättad suck kom ur båda hans föräldrar. Jag kunde slappna av igen. Jag flätade samman våra fingrar lite hårdare.

"Det var ju skönt att fallet var så lätt, men det låter inte som du", sa hans pappa försiktigt. "Men då måste det ju betyda att det är en bra kille."

"Ja, vi skulle gärna vilja höra mer om dig, Oscar", sa hans mamma med ett leende.

"Mm, någon annan gång", muttrade Felix och drog med mig bort från bordet.

-

Ugh, jag är trött, har halsbränna, är allmänt låg och vill verkligen inte jobba. Dock är det sista veckan.

Jag fattar inte, jag får halsbränna så himla ofta, varför varför varför??

Något annat jag fortfarande inte fattar är varför någon vill läsa vad jag skriver haha? Vad är så speciellt med mig? Det finns ju tusentals begåvade människor på den här lilla plattformen, varför ska man läsa mitt?

Och återigen, som jag säger varje gång jag tar upp det där, jag är inte otacksam! Det betyder så sjukt mycket men jag förstår inte?

Jag är bara en 15-årig tjej som 90% av sitt liv ligger i sängen och skriver påhittade storys om (oftast) två personer från ett band som inte ens vet att jag existerar. Okej, nu blev det lite för ledsamt.

Jag har bara inget skrivflow just nu. Som ni kanske vet så skriver jag klart mina fanfics innan jag publicerar dem, dvs både denna och Fools är färdigskrivna. Jag har två stycken som väntar på att bli publicerade, men förutom det får jag inte ner något. Jag blir galen, för jag vill verkligen skriva. Ugh.

OKEJ JAG SKA SLUTA KLAGA JAG BLIR IRRITERAD PÅ MIG SJÄLV.

Hoppas ni får en fin måndag, ni är bättre än kyckling (jag älskar kyckling). Puss och kram ❤