468 kilometer » foscar

LXI

"Felix, du kan inte ligga här hela dagarna", försökte mamma.

Hon satte sig på sängkanten och försökte ta tag i min hand. Jag slet mig ur hennes grepp och drog täcket över huvudet.

"Lämna mig ifred", fräste jag.

"Felix, du måste lämna det där lilla bråket med Oscar bakom dig", sa hon med en suck. "Anna-Maria berättade om det efter ert möte, och jag håller med henne, ni kommer lösa det."

Anna-Maria var min psykolog.

"Varför kan alla inte bara sluta att prata om honom?!" utbrast jag. "Gå nu!"

"Felix, snälla älskling, lugna ner dig", mumlade hon. "Du har inte tagit din medicin på länge, eller hur?"

"Nej men de fungerar ju inte i alla fall", väste jag. "Vad är ens vitsen att jag tar dem?"

"Du kommer ju aldrig in i det, det ska ju få dig att må bättre", yttrade hon sig och smekte med handen över min ena kind.

"Lämna mig ifred", suckade jag.

Med en suck så lämnade hon mig igen. Så fort hon hade gått så drog jag av täcket från ansiktet. Tog ett djupt andetag.

Egentligen hade hon rätt, jag kunde inte ligga i min säng hela dagarna. Jag borde släppa Oscar, men jag kunde bara inte. Han hade tagit mitt hjärta, och det fanns nu i Stockholm.

Även fast jag älskade honom så var jag arg på honom. Om han kunde ignorera mig, då borde jag kunna ignorera honom tillbaka. Men han var som en drog till mig, vilket jag avskydde.

Jag ville kunna lämna honom bakom mig, när han visade att han inte längre brydde sig om mig.

Skickat från: Mig

Tid: 19:03

"Jag hatar din makt över mig"

INTE LEVERERAT

-

Sista för idag.

Just för ingenstans så gick mitt humör från 100 till 0. Ugh. Om ni skulle vilja muntra upp mig skulle det betyda mer än allt.

Hoppas ni hade en fin dag. Ni är bättre än bäst, puss och kram ❤