468 kilometer » foscar

LXX

O S C A R

Min klass namn ropades ut, det var vår tur att springa ut från skolan. Jag såg runt på alla mina klasskompisar medan vi rörde på oss. Vi hade gjort det, tillsammans hade vi alla klarat av tre år av gymnasiet – vi tog studenten.

Med höga skrik sprang vi ut i värmen. Utanför skolan stod alla föräldrar, släktingar, kompisar och allt var det var. Men ingen av mina föräldrar var där. De var högutbildade läkare – vilket även jag skulle bli en dag. De jobbade otroligt mycket, så de hade inte kunnat komma. Vår släkt var så pass liten, så ingen hade kunnat komma av dem heller.

På morgonen hade jag fått se en lapp från mina föräldrar.

"Grattis till studenten Oscar, vår älskling!

Tyvärr kommer vi inte kunna komma när du springer ut, och du vet ju redan att det inte blir någon mottagning. Hoppas din dag blir bra ändå.

Pizza finns i kylen om du är hungrig när du kommer hem.

Puss och kram, mamma & pappa"

Dock var jag inte förvånad. Det lät precis som något som de skulle säga.

Ändå sökte jag med blicken efter någon jag kände igen. Ingen. Med en suck rörde jag mig bort från skolgården. Jag fick väl åka hem och äta den där dumma pizzan. Pizza var inte ens något som jag var speciellt förtjust i.

Precis när jag skulle sätta en fot utanför skolans område hörde jag en mörk och raspig röst yttra mitt namn. Direkt vände jag mig om. Det kändes som att mitt hjärta hoppade ur bröstkorgen, som att jag skulle hosta upp mina lungor. För några meter framför mig stod Felix.

Jag hann inte ens tänka efter, jag sprang fram till honom och hoppade upp i hans famn. Knöt benen om hans rygg och snyftade mot hans axel.

"J-Jag har s-saknat d-dig s-s-så", viskade jag.

Han skrockade lågt. Tog av mig studentmössan som låg på mitt huvud och kysste min panna lätt.

"Jag har saknat dig mer", mumlade han.

Långsamt hoppade jag ner ur hans famn. Satte händer på hans kinder, för att känna att han verkligen var riktig. Han log brett mot mig.

"Varför är du här?" frågade jag förvirrat.

"För att jag vill se dig springa ut, och för att jag vill säga förlåt", sa han försiktigt. "Och för att jag vill att du avblockerar mitt nummer."

Det sista fick mig att skratta.

Bara det faktum att han var hos mig fick mig att förlåta honom. Även fast jag också hade gjort fel.

"Du är förlåten", viskade jag och tryckte mina läppar mot hans.

-

TADA!!!

Och ja, nu byter vi perspektiv igen.

Hur mår ni finisar? Vad hittar ni på idag?

Jag mår bra - i alla fall nu. Jag ska åka till IKEA med mina föräldrar för att köpa en klädställning haha...

Två kapitel till idag? Eller vad säger ni?

Hoppas ni får en fin dag! Ni är bäst, puss och kram ❤