Att älska dig || Foscar

4

2009

Du är 11. Jag är 10. Och allt är plötsligt inte riktigt som det alltid varit. För du är inte lika bråkig som innan och vi glider ifrån varandra. Inte för att vi stått varandra nära, men ändå.

Den årliga släktmiddagen kommer och du pratar knappt med mig. Ägnar mig nästintill inte ens en blick och för att vara ärlig stör det mig. Varför det stör mig vet jag inte, kanske för att du brukar ägna mig uppmärksamhet. Oftast genom att knuffa till mig eller vara irriterad, men det spelar ingen roll. Det känns frustrerande. Istället pratar du artigt med din farmor. Jag hör hur du glatt berättar om fotbollen du tydligen börjat träna och lägger tid på. Ni pratar i timmar känns det som och jag är tvungen att umgås med de andra barnen..
Som vanligt rullar samma Disney film på tv:n och jag håller på att dö av tristess. Till slut reser jag på mig och går fram till dig och din farmor.
"Oscar.", yttrar jag och för första gången sedan vi anlände ser du på mig. Men det är ytterst kort innan du vänder blicken mot din farmor igen.
"Oscar.", upprepar jag och denna gång svarar du.
"Ja, vad Felix?"
"Ska vi gå ut, vi kan spela fot-"
"Inte nu Felix, jag pratar med farmor. Sen kanske?"
Det blir inget sen, för du sitter där med henne nästan hela förbaskade kvällen.

Jag umgås istället med din kusin Mathilda. Vi spelar något mindre roligt kortspel för att sedan lägga ett pussel hon fått i tidig födelsedags present av hennes farbrors flickvän? Inte minns jag..
Under hela tiden kan jag inte låta bli att glida iväg med blicken mot dig.
Tycker du plötsligt jag är så löjlig att du inte ens vill "umgås"? Reta mig? Se på mig?

Någonstans runt nio på kvällen orkar jag inte umgås mer med Mathilda och sömnen börjar leta sig in i kroppen.

Jag hamnar i soffan bredvid mamma. Ser på dig som nu lyckats lämna samtalet med farmor och pratar med Mathilda istället. Lägger det där tråkiga pusslet.
Jag funderar på att gå fram och vara med igen. Men ångrar mig snabbt när jag ställer mig frågan "och varför bryr du dig om Oscar Felix? Ni som alltid bråkar och är jobbiga mot varandra."
Jag blir kvar i soffan en stund till, men snart bestämmer jag mig för att gå till er trots allt. Jag tar mitt glas med Cola i handen och går mot er.

"Hej.", säger jag när jag kommer fram.
"Hej.", svarar Mathilda.
Du svarar inte ens..
"Hej.", upprepar jag men du svarar inte nu heller och det frustrerar mig något otroligt.
Jag tippar på glaset med min Cola och den bruna socker söta drycken landar på dina svarta byxor.
"FELIX!" utbrister du och ser upp på mig.
"Du ignorerar mig ju?!" säger jag till mitt försvar och din irriterade blick byts ut till mer ångerfull.
"Men du bryr dig kanske inte ändå.", tillägger jag irriterat och låter det sista av drycken landa i ditt redan blöta knä.
Du skriker inte. Du verkar inte arg. Men det är min mamma.
"Felix det där var inte snällt!" Hon har flugit upp ut soffan och är framme vid oss. Mathilda agerar din försvarsadvokat och berättar hur elak jag var som bara hällde drycken i knät på dig. Du själv skriker inte, säger inget elakt om mig. Skyller inte ens på mig som du brukar. Något är förändrat mellan oss och jag förstår inte vad.

Istället säger du bara kort och känslotomt. "Antar att det inte någon ingen idé att gråta över spilld mjölk. Eller ja, läsk."

Trots det slutar det med att mamma får mig att be dig om ursäkt för den spillda läsken, för att sedan få oss att åka hem och lämna ert hus.

"Du måste bete dig mer ordentligt nästa gång Felix älskling. Oscar gjorde ingenting och ändå ska du uppmana till bråk.", säger mamma när vi sitter i bilen på väg hem och jag tänker;
"Jag ville inte uppmana till bråk ju mamma, jag ville bara få liiite av Oscars himla dumma uppmärksamhet. Förlåt för det då..!"

|| Felix needs Oscar's attention or?? Haha sött tho men alltså hälla Cola på hans byxor :3

Ha det bra bästa ni❤️