Att älska dig || Foscar

7

Regnet piskar mot fönsterrutorna. Vinden viner och gör att skuggor från grenarna på björken utanför ser skrämmande ut. Letar sig in mellan de öppna persiennerna och sträcker sig över den vita väggen vid dörren. Och jag ska inte ljuga. Jag börjar bli lite rädd, framför allt mörkrädd. För mörkret har sänkt sig mycket mer nu än tidigare under kvällen.
Att sova borta är roligt ibland, men inte nu. Jag känner mig plötsligt så ynklig och ensam, även om Oscar ligger i sin sängen i samma rum en bit bort. För rummet är nedsläckt och inga tecken på någon att någon annan är vaken. Jag sveper täcket hårdare runt min kropp. Sluter ögonen, försöker tänka bort alla skrämmande tankar som far genom huvudet. Min fantasi är för livlig..

En gren knakar till och jag blundar hårt. En liten smäll hörs därefter och jag sätter mig skrämt upp i sängen. Känner hur jag längtar hem efter min säng. Jag vill inte vara hemma hos någon. Speciellt inte Oscar.
Om det är min mörkerrädsla, fantasi eller det faktum att jag bara inte längre vill vara hemma hos Oscar som gör att jag böjar gråta vet jag inte. Känner mig mesig, men det salta rinner långsamt ner för mina kinder och jag hulkar till.

Jag vill hem. Jag vill inte vara här i mörkret hos Oscar.

"Gråter du?"
Ett tyst överraskat skrik lämnar mina läppar när någon annans ord plötsligt fyller luften och utan att kontrollera det gråter jag ännu mer. Vad löjlig du är Felix, säger jag till mig själv. Men det hjälper inte.
Lampan på nattduksbordet tänds och sedan hör jag prasslet av ditt täcke.
"Vad är det? Vad händer?"
Din hesa röst når mina öron, men jag svarar inte. Lutar huvudet i händerna för att skymma mitt ansikte. Hör hur du reser dig upp och sedan sitter du bredvid mig. Känner värmen från dig.
Din hand på min axel.
"Felix gråter du?"
Jag hulkar tyst.
"Ska jag ropa på mamma?" viskar du tyst och jag lyckas skaka på huvudet. För jag skäms för att jag gråter. Fruktansvärt mycket. Och det räcker med att jag gråter inför dig. Bara det känns skämmigt.
"Eh, du, gråt inte.", försöker du försiktigt och jag märker att du inte har den blekaste aning om vad du ska ta dig till med mig. En gråtande pojke.
"Men, eh, Felix vad är det? Varför är du ledsen?" fortsätter du och jag hör oron i din röst. Du bryr dig kanske om mig, din patetiska låtsas "släkting" ändå.
Dina ganska taniga armar som försiktigt viras om mig, med en tveksamhet. Drar mig till dig, låter mitt ansikte hamna mot din blå sovtröja. Mina tårar som har avtagit men jag vet kommer lämna blöta fläckar på din tröja. Din hand som tafatt stryker mig över ryggen, nästan som för att ha något att göra.
Tystnaden faller och min gråt slutar så småningom helt. Trots det blir jag sittande i din famn och på något sätt känns det bra. Tryggt. Det är konstigt.

"F-förlåt att jag.. Förlåt jag är bara är så mörkrädd.. och..", får jag ur mig med skamsen stämma, men blir snabbt avbruten av dig.
"Det gör inget Felix. Jag gråter också ibland..".
Ännu en gång förvånas jag av att du inte kastar retsamma kommentarer över mig. För även om jag vet att du slutat med dem är det här konstigt. Hur vi är nu. Du känns plötsligt så vuxen och ändå är du ganska ny fyllda 12 år.
"T-tack Oscar, men j-jag vill åndå hem.", viskar jag och ser försiktigt upp på dig. Möter dina blå ögon.
"Det är sent.", säger du tveksamt och jag sänker blicken.
"Mm.."
"Men vi kan såklart försöka göra så du kan åka hem nu, men tror du inte att du klarar stanna över natten?"
Jag rycker på axlarna, trots att jag bara vill hem.
"Vi kan ju försöka sova i alla fall?"
Jag svarar inte. Klumpen i magen växer. Jag kommer bara bli rädd och gråta igen. Nej jag vill inte.
"Jag släcker lampan nu. Är det okej?", undrar du och kryper upp till nattlampan.
Jag nickar motvilligt och du trycker av lampan och låter mörket åter infinna sig. Jag känner direkt rädslan komma tillbaka och ska just be dig tända igen när jag känner din hand på min axel.
"Vi försöker sova Felix. Bara ett litet försök. Du behöver inte vara rädd.". Du drar lite i min axel och jag faller ner mot madrassen. Oväntat nog lyfter du sedan på mitt täcke och kryper själv ner bredvid mig. Värmen från din kropp slår emot min och jag känner mig enormt chockad över situationen.
"Godnatt då.", viskar du tyst och din andedräkt träffar min nacke.
"Eh, Godnatt."
Vi faller in i kort tystnad men snart känner jag hur din hand söker sig till min under täcket. Känner hur den greppar min försiktigt innan du också flätar ihop våra fingrar.
"Låtsas släkting för alltid.", säger du och gäspar trött. Sedan blir det tyst.

Våra händer hopflätade. Din sovande gestalt bredvid mig i mörket och det känns inte längre läskigt. Men hur vi som alltid bråkat hamnar här på golvet under samma täcke är oförståeligt. Oförståeligt. Vad hände?!

Men jag somnar till slut. Hemma hos dig. Bredvid dig.

|| Där blev det en liten vändning antar jag😁Hoppas ni uppskattar kapitlet ❤️

Hur mår ni idag?

Jag mår bra tack! Lite trött bara men haha. Då är väl allt som det ska om jag är. Nej men.. :3

Ha det bra! Kram❤️

PS. Vill ni prata eller skriva med mig får ni alltid känna er fria att skriva till mig på PM här på Wattpad DS.