Att älska dig || Foscar

14

2013

Lika orolig som den gången för länge sedan när hon lämnade av mig hos er är hon. Min mamma. Ställer frågor och ber mig vara försiktig, för att till slut lämna ert hus. Men denna gången är jag inte nyfyllda 11 utan är 14 år. Känner mig inte alls lika orolig att sova här som då.

"Felix.", yttrar du när du kommer ner för trappan i ert hus. Av någon anledning har du alltid tycks gilla att använda mitt namn när du tilltalar mig.
"Det var länge sedan.", fortsätter du och jag ler.
"Ja, du kom ju inte på senaste släktmiddagen eller på min födelsedag. Jag är så besviken.". Ironin framträder i min röst och du skrattar lågt. "Ja ja. Men jag skippar fotbollsmatcherna nästa gång, okej?"
Jag nickar. För visst vet jag att det är dina matcher som gjort att du missat alla släktmiddagar under föregående år. Tydligen är du väldigt duktig och en tillgång för laget du spelar i.

"Du växer snart i kapp mig.", säger du sedan och avbryter mina tankar. Du klappar mig skämtsamt på huvudet och jag slår dig skämtsamt på armen. Visst, än är du längre än mig, men du har rätt, det senaste året har jag dragit ganska mycket på längden.
Jag synar dig snabbt och inser att du ser lite äldre och mer mogen ut sedan sist vi sågs. Ditt tidigare korta hår är nu relativt långt och ser väldigt fluffigt ut. Hela ditt uttryck säger mig att du inte längre är jätte barnslig av dig även om du fortfarande räknas till det? 15 år?
"Jag måste tyvärr gå direkt. Mitt lag har träning och så, men jag är tillbaka inom tre timmar.", du passerar mig och går vidare ut i hallen. Som om tre timmar vore kort tid.
Jag följer efter dig.
Du sätter dig på huk och börjar rota i en stor bag. Snart fiskar du upp en grön och blå tröja med en vit siffra. Du ställer du dig upp igen, drar av dig den blå tröjan du har nu, för att sedan dra den andra över huvudet. Under den tredjedels sekunden du inte bär något på överkroppen hinner jag se att du är ganska vältränad. Tanken på att jag ens lagt märke till det gör mig något generad, men tänker sedan att det kanske inte är något konstigt att se sådant egentligen.. Jag menar du bara drog av tröjan utan att jag hann reagera, klart jag råkade ha kvar blicken då.
"Vi hinner ju umgås senare Felix, du är ju här tre veckor.", fortsätter du som om du inte tyckt vi avslutat vår tidigare konversation riktigt. Du ser ner i din sportbag igen och jag står och tittar på.
"Vad säger du? Pizza ikväll?" Du drar upp ett par orangea fotbollsskor, vilka du snabbt sätter på dig.
"Visst, pizza blir utmärkt."
"Du gillar fortfarande hawaii?" frågar du och jag förundras något över att du minns det. Den där gången vi åt pizza för jätte länge sedan nu.
"Möter du mig vid fotbollsplanen eller ska jag hem och möta upp dig?"
Du har nu knutit skorna och kommer upp på fötter.
"Jag kan komma förbi om du vill."
"Bra.". Ett hastigt leende innan du drar igen din bag och kastar den över axeln.
"Vi ses sen. Är det något sms:ar du. Annars är mamma hemma."
"Okej tack."
"Ses sen.", du öppnar dörren, försvinner ut för att sedan låta dörren slå igen efter dig.

Jaha. Det var ju ett roligt välkomnande. Men som du säger tre veckor hos dig, vi lär väl få ihop lite tid att umgås.

|| Det har gått en ganska bra tid (några år) sedan sms:en i senaste kapitlet i fall ni missat det och de har typ valt att "glömma" kyssen. Sorry om det är lite rörigt hehe.

Tack för att ni läser och vi får se när vi hörs igen.

Ha det bra! Ta hand om varandra och er själva❤️