Att älska dig || Foscar

30

Klockan blir 20:30. De vita siffrorna på mobilens display lyser mot mig.

Instängd på ditt rum har du varit i drygt en halvtimme. Kanske har du lyckats samla dig så pass att det skulle gå bra att samtala om dagen som varit.
Jag tvekar, men så bestämmer jag mig och knackar på.

Ljudet av min näve som träffar dörren ekar kort.
Jag får ingen respons.
Jag väntar, men inget händer. Försiktigt gläntar jag på dörren.
"Oscar?"

Min blick landar på dig där du sitter på sängen med ryggen vänd åt mitt håll. Ditt ansikte är riktat mot den kala väggen.
"Oscar?", upprepar jag tyst och denna gång får jag en reaktion.
"Mhm..?"
"Hur är det..?"
Du vänder dig åt mitt håll, ger mig en kort axelryckning och låter en tystnad infinna sig.

Till slut bryter du den;
"Har du tid att prata lite?" Din fråga blir hängande i luften. Det dröjer några sekunder innan jag fångar den.
"Ja, absolut."
Sammanbitet ler du innan du nickar mot dörren till rummet. Jag förstår dina signaler och stänger den. Detta samtal får stanna mellan oss.

Jag placerar mig bredvid dig och sängen guppar till när jag sätter mig.
Din blick granskar mig noga som om du för en stund tvivlar på att du kan anförtro mig det du kommer att säga härnäst.
"Okej." Du andas ut. "Svara ärligt nu."
Jag nickar.
"Är du trött på mig, Felix?"
Din fråga är oväntad och jag blinkar till en gång. Trött på dig? Nej, varför skulle jag vara det?
"Nej absolut inte.", svarar jag och dina axlar sjunker  en aning.
"Säkert?"
"Säkert."
"Jag vill ändå säga förlåt för att du fick vara ensam idag... Och för att det blev så fel vid strandhänget... Och för..."
"Oscar.", jag stoppar dig. "Sluta ursäkta dig själv. Du är bra som du är."
Du tystnar och ser rakt in i mina ögon. Långsamt ser jag hur dina ögon tåras, och plötsligt trillar en tår ner i ditt knä.
"Vad hände egentligen idag på fotbollen?" frågar jag oroligt. Det måste ha med det att göra.

Du skrattar lågt genom dina sorgsna tårar.
"Det undrar jag också."
Jag höjer på ögonbrynet.
"Vad menar du..?"
"Jag kan väl säga så mycket som att Mille började prata om något som tydligen var en av mina svaga punkter..". Du ser bort. Torkar dina tårar.
"Ibland ska han bara vara så kaxig, och när han liksom började lägga fram saker på ett...". Du tystnar. Letar efter rätt ord. "På ett sätt som bara lät överlägset blev jag bara så lack. Han började prata om att han var fantastisk som fått dig att förlåta honom för det på strandhänget. A-Att det var mitt fel att du hamnat i all skit... Att jag borde haft bättre koll..."
Jag ska precis flika in och kommentera det du sagt när du fortsätter;
"Och sedan sa han att ni snart skulle bli tillsammans. Han sa till och med att det inte skulle dröja länge innan han skulle få dig att vilja älska med honom."
Jag flämtar till. Varifrån kom det där...?!
"Sa han allt det där...?" mumlar jag. Jag känner hur adrenalinet börjar rusa i kroppen.
"V-vad då älska med mig mig?" frågar jag förvirrat. Du måste hört fel. Mille skulle väl aldrig sagt sådär... Vi är inte ens på g... Eller det kanske vi är..? Är jag ens bi eller homosexuell?
"Han använde kanske inte ordet älska... han sa nog kanske ligga, men han menade ju älska så jag.." Dina ord dör ut och du ser generat bort.
Jag själv stirrar bara tomt på dig. Förstår ingenting.
"För du vet väl om att Mille är kär i dig.", tillägger du och ser plötligt plågsamt på mig.
Jag vet inte vad jag ska säga eller göra. Blir bara sittande, stirrandes på dig.
"Oavsett. Jag blev så otrolig lack på Mille. Att han bara gick runt och lät så himla överlägen för att han fått dig på fall. Sa att saker var mitt fel. Det bara irriterade mig något sjukt... Och så bara hasplade ur mig något riktigt dumt och plötsligt spårade allt och Mille blev våldsam. Hans temperament är inte att leka med som du kanske förstått..."
Din blick ligger kvar på mig och nu ser du riktigt rädd ut. Som om du förväntar dig att jag här och nu ska resa mig upp och springa härifrån. Lämna huset och dig.
"Jag menade inte att starta bråk och jag fattar om du liksom gillar Mille... Jag blev  bara svartsjuk och allt blev fel..." fortsätter du till ditt försvar och det är där någonstans allt blir ännu mer invecklat i min hjärna.
Är du svartsjuk på Mille?
"Shit, jag borde inte sagt det där eller hur?..." Du reser dig upp från sängen. Går bort till din garderob och dunkar huvudet lätt i dörren.
"Fast vem bryr sig? Det är ändå försent... Nu vet du i alla fall att jag har känslor för dig..."
Du skrattar lågt åt dig själv. "Tänka sig, vem trodde det? Att jag som under hela vår barndom bråkat med dig skulle bli kär i dig?"
Du skrockar lågt och jag ser hur dina ögon tåras igen.
"Jag förstår om detta blivit för mycket för dig Felix.."
Tystnad.
Jag öppnar munnen som för att svara dig, men inget kommer ut.
"Aja. Jag ska låta dig vara ensam nu.. Jag tror vi båda behöver bearbeta det här..."
Jag ser på dig. Vill hindra dig från att gå.
Du kan inte bara släppa en sådan här bomb och bara gå.
"Men om det är något finns jag nere vid kiosken vid stranden..."
Du ägnar mig en blick, intensiv, känslofull med både rädsla, smärta och kärlek.
Jag ser hur de salta dropparna rinner ner för dina kinder. Sedan går du, utan att jag hindrar dig.

Och först då märker jag att jag också gråter.

|| 💔💔💔

Kärlek.

Ja nu fick ni i alla fall förklaring på varför Oscar börjat bråka med Mille. Eller?
Älskar hur som helst era teorier om varför de börjat bråka och tankar om vad som kommer hända i berättelsen. Ert engagemang värmer ❤️

Tack så mycket för ert stöd och fina kommentarer. De betyder väldigt mycket för mig.

Önskar er en bra nationaldag eller dag överhuvudtaget 🇸🇪

Kram!