Att älska dig || Foscar

1

2007

Runt omkring oss talar de vuxna. Höjer artigt glaset för att utbringa en skål för en av dina släktingar som fyller år.
Som vanligt är jag och min mamma på där och firar. Då det är en tradition att hon och jag alltid är med på era släkt firanden. Detta eftersom att våra mammor alltid stått varandra väldigt nära. Är goda barndomsvänner.

Jag själv känner mig rastlös där jag sitter, vill gå ut i trädgården och spela fotboll eller leka kurragömma. Ändå höjer glaset en aning bara för artighetens skull.
"Skål då Feeeelixxx!" Ett glas slår i mitt och min dricka skvimpar över. Irriterat vänder jag blicken åt sidan och inser att det såklart är du som slagit i mitt glas.
"Jo men skål...", mumlar jag och ger dig en trött blick.
"Förlåt då.", mumlar du surt och ställer ifrån dig glaset. "Att du alltid är så himla otrevlig."
Jag svarar inte.

"Du vet att du är sjukt tråkig va?" säger du några minuter senare och jag känner bara hur irritationen blir större och större. Kan du inte bara hålla tyst en endaste gång?
"Jo tack, du med." svarar jag kort och skjuter bak stolen.
De andra barnen, så som dina kusiner och sysslingar, ser argt på dig och mig. Tycker som vanligt vi är jätte jobbiga som alltid tjafsar på era släktmiddagarna.
Men jag struntar i deras blickar och reser mig upp. Tar min tallrik i handen och lämnar bordet. Hör din kommentar som kastas efter mig:
"Felix det är sjukt oartigt att lämna bordet mitt under middagen, det säger i alla fall mamma!"
Som om din mamma vet bäst...

Precis när jag lämnar tallriken på diskbänken i ert kök hör jag steg bakom mig.
Sedan står du vid min sida.
"Det är oartigt att gå från bordet.", retas jag tillbaka och du ställer ner din tallrik med en liten smäll. Du spänner blicken i mig och det syns att du börjar bli riktigt irriterad.
"Du sa inte det där Felix." yttrar du och knuffar till mig på armen.
"Jo Oscar.", svarar jag och använder ditt namn.
"Du är dum i huvudet."
"Du med."
"Tyst".
"Ska du säga."
Och nu knuffar du till mig i bröstet. Snabbt knuffar jag tillbaka och snart far du in i kylskåpsdörren. Det låter högt och jag förvånas över att inga vuxna hör oss ute i vardagsrummet, där ni dukat upp för gästerna.
"Du är dåligast.", yttrar du och slår till mig på armen.
"Aj.", jag tar mig för armen och ger dig en sur blick.
"Det heter sämst Oscar, inte dåligast."
Det verkar vara droppen för dig och du knuffar in mig i diskbänken. Av misstag råkar jag komma åt ett glas som står där och i nästa stund hörs ett kras. Glaset ligger i flera skärvor på golvet.
"Det där var ditt fel!" utbrister jag irriterat men du blänger bara på mig.
Jag ska precis ge igen för det du gjort när din mamma dyker upp i dörröppningen.
"Men herregud vad håller ni på med?!" utbrister hon och skyndar fram till oss.
Ingen av oss säger någonting.
"Har ni spräckt ett glas också." suckar hon och du skyller som förväntat ifrån dig på mig, gör mig tvungen att försvara mig.
"Nej men det var ju Oscars fel, han knuffade in mig i diskbänken."
Din mamma ger dig en allvarlig blick som säger 'Oscar du får skärpa dig nu', men istället för att svara henne vänder du dig mot mig:
"Du är så sjukt löjlig Felix du ska alltid skylla allting på mig. Du beter dig som om du vore typ 3 år."
"Oscar nu skärper du dig.", yttrar din mamma medan hon samlar ihop allt glassplitter med en sopborste.
Du ger mig en sista blick innan du lämnar köket.

"Att ni två alltid ska bråka." suckar din mamma och jag mumlar ett tyst förlåt innan också jag lämnar köket.

|| Det här är år 2007 och Felix och Oscar är
8 respektive 9.
Och Oscar och Felix är INTE släktingar. Deras mammor är bara väldigt väldigt nära vänner, som sagt!

Jag hoppas ni ska uppskatta denna boken❤️

Kram