Att älska dig || Foscar

17

Tydligen ändras planen och du bestämmer dig för att möta upp mig hemma hos er istället.

Jag sitter vid köket och småpratar med din mamma när du kommer hem.
Lite konstigt utan dig, men ändå inte, för så länge jag kan minnas har din mamma alltid funnits där.

"Hej.", yttrar du och dyker upp i köket. Du lutar dig mot dörrkarmen. Ditt hår är fuktigt och jag antar att du duschat eftersom du inte har träningskläderna på dig.
"Kan jag låna Felix en stund mamma?" frågar du lite skämtsamt och din mamma skrattar varmt;
"Va, nej? Felix och jag som har det så trevligt och diskuterar så viktiga saker."
Du himlar med ögonen åt henne, går fram till bordet och tar ett löst tag i min arm.
"Så man kan inte låna, utan måste stjäla saker för att få något i det här huset. Mamma då..!". Du skrattar ovanligt lättsamt och ser sedan ner på mig som ler.
"Ska vi gå och köpa pizza nu?" undrar du och jag nickar. Kommer upp på fötter.
"Lite små pengar finns i burken ute på byrån.", meddelar din mamma och du ser häpet på henne.
"Jag betalar idag Oscar."
Du skiner upp i ett stort leende. "Tack mamma!"
"Tack.", instämmer jag och hon ler bara snällt.
"Ha så kul killar. Var hemma i bra tid bara. Bli inte sena."
"Mamma.", suckar du och hon upprepar det.
"Inte idag Oscar. Var hemma i bra tid."

"En Hawaii och en Vesuvio tack."
"Jaha, då blir det 180 kronor tack."
Du placerar sedlarna och mynten på disken. Räknar igenom så att det är rätt.
"Tack, då kan sätta er så kommer vi ut med pizzorna snart.", säger killen bakom disken medan han sorterar in pengarna i kassan. Han har en sådan vit mössa som nästan är lite för liten för hans eget huvud..
Jag undrar hur den kan sitta kvar på hans kala huvud ens en gång.

"Det där bordet!" avbryter du mina tankar med och pekar exalterat mot ett bord utomhus i solen.
"Perfekt.", säger jag och vi går dit.
Dock hinner vi bara precis slå oss ner när två killar kommer emot oss.
De ser ut att vara i vår ålder.
"Oscar!" ropar de båda i unison och du ser överraskat upp på dem;
"Oh tja.".
Killarna når oss och drar ut de två stolarna vid vårt fyramanna bord. De slår sig ner.
"Läget?" undrar den ena och jag tycker mig känna igen killarna.
"Bara bra tack. Själv?" säger du och killen ska just svara, när den andra inflikar med något helt annat.
"Liksom tagga sommaren. Så fruktansvärt skönt utan skolan! Och fotbollscupen kommer snart också! Vi kommer äga ut alla andraaa."
"Ja Axel vi kommer säkert nå långt.", svarar du mycket mer sansat än de.

Axel och Mille! Såklart det är de.

"Ska ni käka pizza eller?" fortsätter killen Axel och både du och jag nickar.
"Förresten shit vad länge sedan det var vi sågs Felix.". Denna gång är det Mille som öppnar munnen. Hans ord kommer ut ur inget som helst sammanhang men ingen annan verkar bry sig om det, så jag nickar igen.
"Jo.".
"Fast du kanske inte minns mig.". Han ser frågande ut. Men verkar lugnare än Axel.
"Jo, jag minns."
Han ler. "Super att ses igen."
Jag hinner inte svara igen innan du har flikat in.
"Vad gör ni här förresten?"
"Vi? Jo vi ska hem till Zara." Axel ler stort.
"Woow. Ni har något på g eller hur Axel?" Du flinar lite.
"Maybe!"
"Alltså, snart har ni båda någon. Så ensam jag är.", klagar Mille bredvid mig.
"Va? Jag och Elsa är inte ihop.", försvarar du dig med, men de båda killarna himlar bara med ögonen åt dig.
"Aja Mille, du hittar någon." Axel låter tröstande. "Kanske hittar du någon denna sommaren till och med!"
"Tror du?" Mille för flyttar blicken från Axel till mig, medan han yttrar orden. "Tror du?".
Av någon anledning känner jag en konstig känsla inombords. Hans blick förblir kvar på mig i några sekunder.
"Eh. Ni kanske ska gå innan Zara typ ringer och klagar för att ni är sena." säger du och harklar dig.
"Jo kanske!" svarar Axel och ser på sin klocka. "Shit vi är sena Mille. Kom vi drar."
"Tja rå, Oscar. Hej då Felix.", en blinkning med ögat mot mig från Mille innan de två skyndar bort från Pizzerian och oss.
Du skrockar lite på huvudet och mumlar något otydligt.
Jag ser på dig.
"Oscar?"
"Aa?"
"Apropå Elsa. Hon var förbi huset innan idag."
Din blick hamnar på mig.
"Var hon?"
"Ja."
"Oj.". Du ser ut att tänka och för en stund tror jag du ska säga något mer. Fråga om hon ville något speciellt, men du säger inget mer om det.
Konstigt.

|| Alltså Axel och Mille är KAOS.... Och detta kapitlet är jätte hemskt :(((

Förlåt jag är så deppig just nu... Inte meningen... Vet inte ens varför riktigt.. Tvivlar på mig själv bara...??

Oavsett. Jah hoppas verkligen att ni är glada och mår bra!

Tack för att ni finns.
Och ännu en gång förlåt för det här kapitlet...

Godnattkram❤️