Att älska dig || Foscar

10

2011

Du är tretton år. Tonåring. Alla skriker och hurrar, för just den här dagen är din.
Helgen då jag sov över hos dig och vi låg där på madrassen bredvid varandra känns avlägsen. Men vi båda vet att de kvällarna förändrat något i vår vänskapliga relation. Vi ler mot varandra ibland, växlar blickar och småpratar. Men ändå umgås vi inte som förr när vi bråkade eller små tjafsade.
Det är som om vi håller oss ifrån varandra nu, nästan som vi inte vet hur vi ska förhålla oss till varandra längre? Att delar av det som hände den där helgen hemma hos er också blivit kvar lämnat där, när tiden fortsatte att gå.

"Grattis Oscar!" utropar Tommy, kusin Mathildas pappa. Alla hurrar ännu en gång och du ler försiktigt. Det blonda håret är ganska kort klippt, antagligen har din mamma övertalat dig att fixa till det till din födelsedag.
"Tack!" säger du och ler snett. Din mamma omfamnar dig lätt där hon står vid din sida. Du ska just blåsa ut ljusen på den gröna princesstårtan när någon påminner dig om att önska något. Du stannar upp, verkar tänka innan du slutligen sluter ögonen och låter luften i dina lungor släcka de tända ljusen.

Undrar vad du önskar dig?
Något som kommer förbli hemligt.

---

Gästerna börjar lämna ert hus och du sitter nu i soffan efter att ha kramat om och tackat gästerna för att de kommit. Jag vågar mig för andra gången idag fram till dig.
"Grattis igen.", säger jag leendes och du besvarar glatt mitt leende.
"Tack."
"Är du nöjd med din födelsedag och så?" frågar jag och du nickar. Innan ditt leende plötligt faller en aning.
"Eller Elsa kunde inte komma."
Förvirrat höjer jag på ena ögonbrynet, namnet som för mig är helt okänt.
"Det finns en tjej i min klass, börjar du och sänker blicken ner i ditt knä.
"Jaha?" säger jag dumt och förstår inte vad du menar. Klart det finns någon tjej i din klass.
"Alltså, jag tycker om henne.". Rodnandes fortsätter du. "Jag är typ kär... och hon skulle kanske kommit men hon blev sjuk."
"Okej, jaha oj.", säger jag och känner hur förvirringen gör sig alldeles för stor. "Tycker du att jag borde fråga chans på henne?" frågar du och ser på mig.
Jag rycker på axlarna. "Om du gillar henne så ja? Är inte så bra på det här med kärlek. Jag har aldrig varit kär direkt."
Du ler mot mig, snällt. Inte ett endaste flin. Sträcker dig efter min hand och sluter den sedan om min. "Kom, jag vill visa dig en sak typ. Jag menar låtsas släktingar för evigt. Vi kan dela med oss av allting med varandra va?"
Jag nickar och kan inte låta bli att le åt "låtsas släkting", som vi kallat varandra sedan vi var riktigt små.
"Absolut.", säger jag och sedan drar du upp mig ur soffan och skyndar mot dörren.
"Vart ska vi?" frågar jag och du rycker på axlarna.
"Vi får se."
"Oscar hjärtat! Vart ska du och Felix? Ni kan inte dra nu? De sista gästerna.." Din mamma dyker upp från ingenstans.
"Jo men snälla. Vi ska ut lite bara. Bara lite kort mamma, snälla! Jag fyller år.", med valpögon ser du på din mamma som verkar ge sig.
"Okej, men bli inte borta länge Oscar. Och smutsa inte ner era kläder på fotbollsplanen."
Du och jag växlar en kort blick och fnittrar till.
Din mamma skrockar lågt innan hon försvinner iväg till några av gästerna som är kvar.
"Hon har inte kommit över den gången våra kläder var fyllda med gräsfläckar?" undrar jag och du skakar skrattandes på huvudet.
"Fast etsat i hennes huvud. Som något som är ristat i sten.". Du himlar kort med ögonen också. "Men sätt på dig skorna Felix så går vi."

|| Har inget för mig just nu så bestämde mig för att uppdatera denna lite med ett kapitel 💕

Hope you still like it🙈

Kramar och kärlek till er bästa ni ❤️