Att älska dig || Foscar

3

Vi hinner knappt in genom dörren innan våra mammor kastar sig över oss.
"Var i hela friden har ni varit?!" utbrister din mamma oroligt och min instämmer:
"Ja var har ni varit?!"
"Fotboll.", svarar du lugnt och tar av dig skorna.
"Oscar ni kan inte bara ge er iväg sådär."
Du svarar inte.
"Förlåt oss." mumlar jag och skäms en aning. För efter var och en av era släktmiddagar eller varje gång våra mammor setts så inser jag alltid vilket trubbel du och jag brukar ställa till med. Försvinner vi inte iväg någonstans slåss vi eller bråkar. Bråkar vi inte har vi ändå sönder något eller irriterar dem andra.
Vi är rent utsagt bara trubbel..

"Ni måste säga till om ni går någonstans.", säger min mamma och jag svarar med ett tyst 'ja', medan du bara nickar och hänger upp jackan.
Din mamma upptäcker de gröna fläckarna på den och direkt är diskussionen igång. Igen. Den pågår länge medan den mellan mig och min mamma bara är några fåtal meningar. Min mamma är väl medveten om att det bara är kombinationen av dig och mig som är = problem.

"Felix.", yttrar du när vi väl befinner oss inne på ert badrum för att tvätta händer och i ren panik försöker får bort de gröna fläckarna på våra byxor samt jackor.
"Ja?" svarar jag och möter din blåa iris. Något i din blick är annorlunda gentemot tidigare, men vad vet jag inte.
"Du är konstig."
Orden skulle kunna vara en av dina jobbiga eller retsamma kommentarer. Men faktum är att du inte alls låtar elak någonstans. Det är bara ett enkelt konstaterande utan någon tanke att låta nedvärderande, kanske finns det till och med en positiv klang med dina ord.
"Du med.", säger jag och plötsligt ler du. Ser glad ut. Skrattar.
"Du är den sämsta låtsas "släkting" man kan ha.", yttrar du roat och använder smeknamnet vi har. "Låtsas 'släkting'", detta då det känns som jag och min mamma är en del av er släkt även om vi inte är det egentligen. Inte alls.
"Jo tack, detsamma pucko.", svarar jag.
"Gillar du också den choklad drycken.". Nu skrattar du och jag slår till dig på armen. Skämtsamt.
Om det är stämningen som uppstått som gör att ingen av oss tar illa upp vid den andras ord eller handlingar vet jag inte. Men något gör att du inte blir arg. Något gör att inte jag blir arg.
Istället ler jag bara åt dig och för en stund tänker jag att du nog är världens bästa låtsas "släkting." Men så tar du iskallt vatten på händerna och skvätter rakt i mitt ansikte. Ler retsamt igen..
"OSCAR!" Med ens är jag lite irriterad igen. Tänker att du kanske ändå inte är den bästa låtsas "släktingen" man kan ha.

Oavsett om jag tycker du är bäst skulle jag inte erkänna det inför dig. Aldrig.

"Sämst är du Felix.", skrattar du och den fina skämtsamma stämningen är över. Allt det vanliga, retsamma är tillbaka och vi är tillbaka på ruta ett. Bråk och tjafs är vår paroll..?

|| JO MEN VISST FELIX. DU SKA BARA VETA VAD SOM HÄNDER SEN MOHIJIJOAKABA. Nej men skämt å sido...

Gillar ni denna story än så länge?? ❤️

När jag kommer hem från dagens utflykt så ska jag nog läsa lite i en bok eller sova. Vi får se!

Ha det bra❤️