Att älska dig || Foscar

18

"Strand hänget är ikväll." yttrar du tankspritt nästa morgon. Du står i en grå alldeles för stor tröja vid köksbänken och brer en macka.
"Jaha?"
"Jag tänkte gå dit. Vill du följa med?"
Du möter min något skeptiska blick. Partyn och människor överallt har aldrig varit min grej.
"Vi behöver inte stanna länge.", försöker du.
"Oscar gå du, jag tror inte jag känner för det."
"Jag tänker inte gå utan dig."
Jag ler svagt utan att tänka på det.
"Kommer det finnas alkohol?" frågar jag sedan allvarligt och du skruvar osäkert på dig.
"Kanske lite?"
"Oscar jag är inte ens femton."
"Felix det är inget party där man ska dricka och bli full. Man ska prata med folk, ha det mysigt. Den här staden är såå liten, alla känner alla och det kommer bli jättetrevligt. Vi brukar sitta och se på solnedgången och bara prata. Bada och dansa också kanske."
Jag är inte fullt övertygad.
"Vi behöver absolut inte dricka något. Eller snarare vi ska inte dricka.", tillägger du och jag ger mig.
"Okej då Oscar. Men om jag inte vill stanna går jag hem."
Du nickar. "Absolut, men jag tror inte att du kommer behöva det."
"Vi får se."

"Inte senare än elva killar.", säger din mamma.
"Nej nej mamma.", svarar du lydigt.
"Du vet att du har ansvaret för Felix ikväll."
"Ja."
"Bra." säger din mamma innan hon vänder sig mot mig. "Inte för att jag inte tror du kan ta hand om dig själv. Men du vet Oscar är äldst och han känner till umgänget här och så väl."
Jag nickar.
"Ha så kul nu killar."
Innan din mamma hinner säga något mer har du greppat min arm och dragit med mig ut ur huset.

Den svalare vinden har värmts upp av havet och en varm sommarbris sveper in över land där vi går. Vi närmar oss Strand hänget med väldig fart och snart drar du av dig din uppknäppta bomberjacka helt. Dina bara armar har redan börjat få en brunare nyans. Du ler mot solen som långsamt börjat sin resa ner och bortom horisonten.

"Visst är det härligt med sommar Felix?" undrar du och jag nickar. "Ja jo väldigt."
"Har du tänkt på att vi har känt varandra så länge jag kan minnas?" fortsätter du sedan.
"Trodde inte du mindes att vi kände varandra när vi var små.", skrattar jag lågt.
"Bara för att vi bråkade förr eller?". Du ser på mig och ler svagt, som om du redan vet att det är det jag syftar till.
"Ja precis."
"Ibland tar det tid.", yttrar du svävande. "Att förstå sig på andra liksom."
Jag tror att jag förstår vad du menar.
"Är jag svår?" undrar jag.
"Att förstå sig på?"
"Ja."
"Jo det är du Felix. Men som våra mammor alltid sa förr. Kombinationen av oss två är svår att förstå sig på."
Jag håller med. "Ja. Verkligen."
"Titta där är Axel och Mille!" Du byter samtalsämne och jag vet inte vad jag ska säga. Följer bara din blick bort till de två killarna längre bort. Mille upptäcker oss samtidigt.
"Oh. Titta Axel, Oscar och Felix.".
De skyndar i vår riktning.
"Tjaa, bro.", säger Axel och ger Oscar någon form av kram. Mille hakar på och gör detsamma.
"Tja.", hälsar Axel kort åt mig medan Mille bestämmer dig för att ge mig en kram. Som om vi vore riktigt bra vänner redan.
"Hej.", viskar han i mitt öra.
Jag känner Oscars blick på oss och av någon anledning ser han nästan orolig ut. Inte arg. Sur ut. Bara orolig och nervös?
Han ger Mille ett kort tecken med fingrarna och mimar något otydligt, vilket Mille nickar åt. Ser åter på mig.
Handlade det där om mig?

"Vi kan ta sällskap?" förestår Oscar och hans kompisar nickar. Mille sluter upp vid mina andra sida. Oscar slänger ett öga på Mille och jag tror jag förstår varför. Kanske.

|| Tror ni Mille gillar Felix? Och tror ni Felix gillar Mille tillbaka i så fall?

Jag måste säga att ni är så fruktansvärt bra. Ni har fått mig på mycket bättre humör och just nu är jag betydligt gladare än igår ❤️ tusen miljoners biljoner tack.

Ni är underbara som bryr er och faktiskt lämnar en kommentar eller på något sätt visar ert stöd och att ni finns där.

Jag vill finnas för er också. Så är det något är ni alltid fria att skriva till mig på PM här på Wattpad eller lämna en kommentar här nedanför!

Så jag tänker fråga er nu. Och ni får mer än gärna svara, för jag vill höra hur ni mår. Om ni är glada eller ledsna. Arga, rädda, förväntansfulla eller bara trötta.

Hur mår ni? Hur mår du som läser detta just nu? (Vill du inte känna efter är det också okej)

Jag hoppas ni uppskattade det här kapitlet. Jag är mer nöjd med detta än gårdagens kapitel som var ganska "wääh-igt".. Aja.

En viktig fråga. Nästa kapitel ligger på ca 2000 ord. Vill ni att jag delar upp det i två delar istället för att köra allt i ett? Det kam bli jobbigt om det är långt liksom.. Så om ni vill ha två delar får ni de två delarna under samma dag 🙈❤️

Kramar till er❤️
Ni är fantastiska.