Att älska dig || Foscar

8

När jag slår upp ögonen möts jag av ljuset som letat sig in mellan persiennerna i ditt rum. Slås av minnena från kvällen, natten och snabbt sätter jag mig upp. Ser mig omkring och inser att du inte ligger kvar bredvid mig på madrassen. Jag känner med handen där du legat. Lite varmt. Du var här nyss.

"God morgon.".
Jag ser upp och får syn på dig. Du står lutad mot dörrkarmen till ditt eget rum, endast klädd i sovtröjan och dina boxers. Du gäspar. Drar handen igenom ditt fluffiga blonda hår som idag ser så ostyrigt ut.
"God morgon."
Sedan säger vi ingenting. Du blir stående där och jag blir sittande på madrassen.
Din blick flackar runt i rummet medan min råkar fastna på dig.

"Ska jag prata med mamma eller?" frågar du till sist och jag hänger inte med i ditt resonemang.
"Din mamma?"
"Ja. I natt, du ville åka hem."
Jaha, det ja.
"Vill du fortfarande det?"
Jag känner efter, vill jag det? Vad vill jag?
"Jag stannar.", okontrollerat lämnar orden mina läppar och även du överraskas av mina ord.
"Så du vill stanna?"
Jag nickar.
"Fast om jag blir rädd.", börjar jag. "Kan du typ eh.."
Jag ser hur du osäkert börjar skruva på dig och mina kinder hettar till.
Sen när började vi bli såhär generade inför varann?
"Frukosten är klar förresten.", säger du undvikande och jag hummar till svar.
Jag kastar av täcket från mina ben och ställer mig upp. Struntar inte som du gjort i att ta på mig byxor utan trär snabbt mina mjukisar över benen.
Jag tänker inte gå runt i bara underkläder hemma hos dig bara sådär.

Resten av dagen segar sig fram och du och jag umgås ganska mycket för ovanlighetens skull. Ett tag sitter du med dina läxor men annars "umgås" vi. Kanske är det ganska stel stämning mellan oss, men vi bråkar inte. Kanske säger vi knappt någonting under hela dagen, inte medan vi spelar tv-spel, ser på Hitta Nemo, äter lunch, går bort till fotbollsplanen, köper glass och går hem igen.

Ju närmare läggdags det blir desto mer stressad blir jag. För jag vet inte hur det blir inatt. Om jag kommer bli lika rädd. Vad det verkar kommer det ingen storm, snarare blir det lugnt. Men ändå känner jag lite oro. Försöker peppa på mig själv att inte oroa mig. Det hjälper lite.

Inget att oroa sig över.

|| Tillägnar detta kapitel till bästa foooilicous ❤️ Johanna, glöm inte att du är grym på det du gör och att du ska vara stolt för att du är en så fin och omtänksam människa ❤️

---

Kramar till er allihopa som läser detta och tack verkligen alla, för er fina respons på denna boken. Det betyder så mycket mer än jag kan säga er. Tack till var och en utav er. Verkligen.

Tyvärr är jag halvnöjd med detta kapitlet men nästa blir (förhoppningsvis) bättre och mer "detaljerat" med fler dialoger! Ni är ju värda det bästa jag kan ge er, så jag ska göra mitt yttersta för att få fram det bästa jag kan! Lovar 💗

Ha det bra