Just My Boy.

•Kapitel 14•

Måndag
*DEEP DEEP DEEP*
"Jävla alarm..." Mumlande jag för mej själv.
Jag stängde av alarmet då jag märker att jag inte är ensam i sängen, någons arm ligger på min midja. Jag tittar på personen, det är Felix.
"Godmorgon" mumlade han hest fram.
"Godmorgon" sa jag och log mot honom.
Han tog bort sin arm och jag hoppade in i duschen. Jag gick ut ovh fönade mitt hår sedan plattade jag det, jag gjorde min vanliga sminkning och gick ut till sovrummet igen. Felix var borta.
"BÖH!" Sa han och skrämde mej, jag hoppade till.
"Lägg av!" Sa jag och skrattade.
Han hade tagit på sej det han hade igår också, ett par svarta jeans och en svart T-shirt. Solen sken ute och jag tog på mej en vanlig vit T-shirt och ett par vanliga vita jeans. Vi gick ner och åt frukost. Vi satte oss mitt emot varann.
"Så hur kommer det sej att du låg bredvid mej när jag vaknade?" Frågade jag honom och tittade undrande på honom.
"Ehm, jag kom hem till dej igår och det slutade med att sängen." Sa han och flörtade med ögonbrynen.
Har jag.. Va?
"Jaha." Sa jag långsamt.
Vi åt upp och jag gick upp och borstade tänderna, jag hade en ny tandborste som Felix gick låna. Alltså var den inte använd.
Efter det gick vi och tog på oss våra ytterkläder. Jag tog mina vita Nike air och en vit kort jacka och mina vita solglasögon. Han hade en tunn jacka på sej. Vi började gå emot busshållsplatsen. Tills jag känner hur hans hand söker efter min. Till slut får han tag i den och flätar ihop våra fingrar. Jag tittar först på händerna sen på Felix. Han ler bara åt mej och jag ler tillbaka. Vi fortsätter att gå till bussen. Då vi ser att alla hoppar på bussen vi börjar springa. Vi hann precis, och det var helt propp fullt i bussen... Vi ställde oss bredvid Rebecka och Omar.
"Hej!" Sa hon glatt åt oss.
"Hej" sa vi andfådda.
"Har ni sprungit eller?" Frågar Omar, vilken dum fråga.
"Vad ser det ut som.." Sa Felix och blängde på honom. Bussen stannar och Ogge o Oscar kliver på.
Oscar går fram och gör high five med oss sedan kysser han Rebecka och ställer sej bredvid henne.
"Du, Grace?" Frågar Felix till sist. Jag nickar.
"På nästa konsert som är om typ 1 och en halv månad, så undrar vi om du kanske vill vara bakgrundsdansare?" Sa han och tittade gulligt på mej. Va JAG?! Tänkte jag först skrika ut till honom.
"Ehm, jag vet inte.. Jag är inte riktigt på den nivån.." Sa jag och tittade ner på det smutsiga buss golvet.
"Jo! Det är du. Du kommer klara det, jag lovar" sa han och log stort åt mej. Jag tig ett djupt andetag.
"När börjar vi träna?" Sa jag och tittade upp på honom.
"YES!" Sa han glatt och kramade om mej. Bussen stannade och alla rusade ut. Jag tittade på mitt schema, matte. Jag började gå mot min lektion. Rebecka förlade efter men gick med mobilen. Plötsligt känner jag hur någon knuffar mej, allt går i slowmotion. Jag känner att jag faller hårt på marken. Jag tittar upp. Det var Lovisa som knuffade mej. Jag petar lite på sidan av mitt huvud och känner blod. Jag ställer mej hastigt upp allt är suddigt, det ända jag ser lite av är hur Rebecka står och skriker på Lovisa, och alla står runt omkring. Plötsligt kommer Oscar, Omar, Ogge och Felix. Oscar stället sej bredvid Rebecka och de andra springer fram till mej.
"Grace, hur mår du? Hallå?" Hör jag tills allt blir svart.

Jag vaknar upp av ett pipande, ett obehagligt pipande. Jag sätter sej upp i sängen jag ligger i, jag är på sjukhuset igen. Jag tittar bredvid mej, där sitter Felix.
"Omg du har vaknat nu!" Säger han glatt och hastigt springer fram till mej.
"Felix.." Sa jag lågt.
"Jag är här." Sa han och log åt mej.
"Vad hände?" Sa jag och la mej ner i sängen igen.
"Det var någon som knuffade dej, minns du det?" Sa han och la sin hand på min kind.
Jag tänkte.
"Nej." Sa jag kort.
Dörren öppnad och en läkare kommer in.
"Hej Grace, jag heter Pontus." Sa han och tittade i sina papper.
"Du har fått en hjärnskakning och ditt sår läker nog av sej självt ska du se." Sa han och log åt mej, jag fortsatte kolla på honom.
"Jo, du kommer också inte komma ihåg vad som har hänt de 8 senaste timmarna."
Då fattar jag att jag inte kommer ihåg vad som hände.
"Du får snart åka hem" sa Pontus och gick ut. Jag vände blicken mot Felix igen.
"Ska vi åka hem?" Frågade han och satte sej på min säng. Jag nickade. Jag tog mina kläder och gick in på toan.
Jag tittade mej själv i spegeln, jag hade en mittemellan stort sår på vänster sida av ansiktet. Jag tog på mej och gick ut till receptionen, där satt Oscar och Rebecka. Millan sitter en gråtande Felix, Oscar sitter också med tårar i ögonen. Jag springer fram till Felix och sätter mej framför hans knän.
"Vad har hänt Felix?" Frågade jag oroligt.
"D-de... Ha-r... De har dödförklarat mamma..." Snyftade han fram, och efter sista meningen började han gråta mer. Jag ställde mej över han och kramade om hans huvud (låter konstigt😂) så hans huvud är vid min mage. Hans älskade mamma...
"Jag är här.." Sa jag lågt till honom. "För Alltid.." Sa jag.
-------------------------------
"Jag är här.. För alltid.." 😍😭 kommer inte uppdatera nu på två dagar typ, ska på cup med laget! 👌🏻
Hoppas du gillade kapitlet iaf ♥️

Kraaaaam 💙