My Angel (Svenska)

3.

*Elinas perspektiv*

Tårarna rinner längs mina kinder, kvistarna rispar upp mina ben och vinden sliter i mitt hår. Jag springer in mot skogen, mot friheten, mot tryggheten. Jag viker av från stigen och rusar upp för en liten backe. Och där ligger huset. Mitt hus. Eller nja, det är ett gammalt förfallet öde hus. Men jag brukar gömma mig där när jag vill vara ifred och eftersom att ingen annan äger huset så betraktar jag huset som mitt.

Den blå målarfärgen har flagnat och det är hål i taket lite här och där. Dörren är mörkbrun och rutten. Jag lägger handen på det kalla handtaget och rycker upp dörren. Stugan är liten. Tapeten har lossnat för länge sen och kvar finns bara grunden, golvet är kallt och man får akta var man sätter fötterna eftersom att vissa av plankorna är lösa. Längs långsidan finns det en gammal svart vedspis. Bredvid den finns det en rosig gammal kran som inte längre funkar, några bänkytor och ett gammat skåp. Mitt i rummet finns ett litet bord några trasiga stolar, varav en bara har tre ben. Under bordet finns även en gammal matta som säkert brukade vara vit. Längs andra väggen finns det en gammal säng. Madrassen är stoppad med gammal halm och täcket är tunt och stickigt. Kuddarna är fuktiga och mjuka eftersom att även de är stoppade med halm.

Jag kryper ihop i halmsängen och kramar om en av de fuktiga kuddarna. Men jag gråter inte. Det var ju ingen stor grej egentligen. Bara Tyra, Jonna och Vera som vanligt. Det kunde varit värre... De kunde gått på mig om pappa...

Dörren rycks upp och en genomblöt Ash kliver in. Jag ser förvånat upp mot honom och han ser lika förvånat tillbaka.

"Du?!" Säger båda exakt samtidigt och börjar skratta lite.

"Vad gör DU här?" Frågar jag.

Han skrattar till.

"Jag bor här" Han flinar "Vad gör du själv här då?"

Jag rodnar kraftigt.

"Jaha..." Mumlar jag och sväljer hårt. "Jag brukar bara komma hit ibland..."

Han nickar lätt och kryper ihop bredvid mig.

"Det är lugnt, du får komma hit så ofta du vill om..." Han ler snett. "Om den här platsen betyder så mycket för dig?"

Jag nickar och tänker efter. Ja. Det gör den. Jag har kommit hit så fort jag behövt gråta ut eller bara vara ensam enda sedan jag var runt 6-7 år. Första gången var när pappa åkte in för första gången... Det var hemskt... Ash ser på mig.

"När kom du hit för första gången?"

"Jag var 7"

Ash ser på mig. Hans blick får mig att vilja prata om saker som jag aldrig anförtrott någon. De var snälla men samtidigt fanns så många frågor i bara blicken. Jag tog ett djupt andetag.

"Jo..." Börjar jag.