My Angel (Svenska)

14.

-Elina

Redan tidigt den morgonen ligger jag i Ashs famn igen. Vi flyger högt ovanför trädtopparna. Allt känns så enkelt nu. Vi kan bara fly. Varför har jag inte tänkt på det tidigare? Jag saknar faktiskt inte ett skit. Här uppe i himlen är allt mycket härligare, här i Ashs famn. Jag ser upp mot Ash med ett glatt leende men får inget tillbaka. Jag ignorerar det och fortsätter med att blicka ner över trädtopparna. Plötsligt slår det mig. Som en blixt skvalar det genom min kropp. Jag ligger här, i Ashs famn, uppe i himlen. Ash är en ängel. En riktig fucking ängel. På hans rygg sitter fjäderbeströdda vingar som just nu är det enda som håller oss uppe i luften. Vem fan vet vad mer som finns nudå? Troll? Tomtar? Häxor? Vafan, jag som alltid trott att påskharen va på låtsas! Vem vet egentligen vad som finns här ute i världen, på riktigt? Varför tro på allt lärarna säger så fort det kommer ur munnen på dem? Vi måste lära oss att säga ifrån lite! "Hur fan vet du att påskharen inte finns, Sussie?" Skriker jag i mina tankar. Finns det bevis för det? Nä, precis.

Ash störtar mot marken i rasande fart. Vi är nu inne över en stad och Ash har bråttom med att landa på ett av de höga taken. "Ash, vad i...?" Skriker jag. Han svarar inte utan störtar ner mot taket. "Vi har problem..." Viskar han mot min hjässa när vi landar. "Din jävla regering? Men herregud! Vad gör bankrånare när dom har problem med staten Ash? Flyr! Dom flyr!" Viskar jag hysteriskt. Han skakar lite på huvudet. "Lönlöst." "För min skull då?" Mina ögon tåras lätt och han suckar. "Jag vill höra vad de har att säga Elina." Jag himlar med ögonen. "Var beredd att fly bara." Han spänner käkarna och nickar mot en figur som syns i andra änden av takkanten. Figuren kliver fram och en tjej blir synlig. Hon bär en kort vit klänning och höga klackar som hon verkar kunna gå lika bra i som vanliga Converse. De stora vita vingarna gnistrar bakom henne. "Maddy." Konstaterar Ash. "Ash." Säger ängeln som tydligen heter Maddy och ler ett skadeglatt leende. Hon kliver fram mot oss med snabba steg. Hennes långa vita naglar greppar Ashs tröjkant. "Jag varnade dig en gång Ash." Väser hon. "Den enda anledningen till att du inte redan gått samma öde till mötes som sin kära vän Léion är på grund av din pappa. Du är vårt närmaste lockbete. Vi har låtit dig hållas så länge Ash... Utbilda tidernas mäktigaste ängel till skyddsängel?! Nej, Ash... Det är slut på daltandet nu." Hennes röst skär i mina trumhinnor, Ash är som paralyserad. Jag drar lite i hans arm, han rycker till och fäller ut vingarna. "Trevligt att råkas." Flinar han och låter sin kropp lätta från marken med mig i famnen.

Hon jagar oss genom staden. "Jag varnar dig, Ash!" Ropar hon någonstans långt bakom oss. Ash flyger hit och dit och försöker komma undan. Jag ser mig omkring. "Släpp mig." Viskar jag. "Va?! Frågar Ash chockat. "Gör det bara." Hans grepp lättar försiktigt runt min kropp. "Säker?" "Morsning korsning!" Skrattar jag och glider ur hans grepp. Han ser chockat efter mig när jag faller genom luften.

Jag faller genom luften. Mina ögon är hårt ihopknipna. "Snälla kom igen nu..." Viskar jag och slår upp ögonen ett ögonblick innan jag faller ner i det iskalla vattnet. Ja. Jag klarade det... Jag gjorde faktiskt det. Vattnet skimrar och jag tar några simtag in mot den tomma bryggan. Nu är frågan hur det går för Ash...?