My Angel (Svenska)

5.

*Ashs perspektiv*
Hon ligger i sängen och sover. Det är tidigt på morgonen. Jag lyssnar till hennes lugna andetag och sätter mig upp på sängkanten. Jag drar en hand genom hennes gyllenbruna, lockiga och lätt rufsiga håret. Hennes ögon är stängda och man kan se att mascaran inte lossnat än från de långa, svarta ögonfransarna. Om hennes ögon varit öppna skulle jag kunna se den nötbruna irisen. Hon mumlar något i sömnen och vänder på sig. Jag reser mig och går fram till spisen.

Det enda som finns i skåpet är några burkar ravioli. Jag öppnar burken och häller upp den i en gryta som jag ställer på den gamla spisen. Veden finns i en liten låda bredvid sängkanten. Jag hämtar lite av veden och när jag gräver i lådan lyckas jag gå en speta. Jag biter mig lite läppen och undersöker handen. Äsh... Jag stoppar in veden i en av luckorna och tänder på. Hoppas bara att de var rätt lucka nu, jag har aldrig lagat mat i sånna här spisar innan... Eller jag har väll aldrig lagat mat över huvud taget när jag tänker efter...

"Ash?" Mumlar Elina och kliver upp ur sängen.
"Mm?" Svarar jag och häller upp den färdigvärmda raviolin i två tallrikar.
"Vad e det som...?"
"Ravioli" Skyndar jag mig att säga och håller upp tallriken.
Hon ler lite och sätter sig ner på en stol.

"Berätta nått" Säger Elina och slevar i sig lite ravioli.
"Berätta vad?" Svarar jag och skruvar på mig.
"Nått. Vem är du Ash?" Säger hon och spänner ögonen i mig. Hennes ögon glittrar. "Du vet allt om mig, men det enda jag vet om dig är att du heter Ash"
Jag biter mig i läppen och försöker se ut som att jag tänker. Jag vill inte ljuga men jag kan inte säga sanningen. Jag kan inte berätta om mina föräldrar, jag kan inte berätta om Maddy, Léion eller Dev. Jag slår ut med händerna.
"Jag kan inte..."
Hennes leende bleknar bort och hon stirrar ner i raviolin.
"Förlåt.." Fortsätter jag utan att få något svar. "Elina..."
Hon vänder blicken mot mig och borrar in blicken i min hud. Jag känner hur hon verkligen försöker bränna hål på huden med sin blick. Men hon kan inte, för hon har inte mina gröna lysande ögon... Hon är ingen ängel...

Hon reser sig upp och stolen välter ner i golvet. "Jag berättade om min pappa. Jag berättade om mamma och moster. Jag berättade allt om mig och hur allt är. Du vet allt, jag vet inget" Viskar hon och vänder sig om. Och plötsligt är hon borta. På någon sekund har hon lämnat mig ensam med tyngden mot mina axlar och med den tunga luften i mina lungor. "Elina.." Viskar jag och en tår rinner ner från mitt ena öga. Tåren känns kall och smakar salt när den når mina läppar. Och det är första gången jag någonsin jag gråtit, för änglar gråter inte. Särskilt inte Ash...

Mitt internet e sämst så jag lägger till bild sen när mitt internet slutar va så idiotiskt :D