My Angel (Svenska)

12.

-Elina

Jag kisar mot det ovana ljuset. "Ash.." Viskar jag försiktigt. Ängeln som sover bredvid mig tittar upp. Då minns jag vad som hänt igår. Jag ler lite. Tänk att jag har en ängel. Min alldeles egna ängel. Jag ler försiktigt mot de gröna ögonen. "Min ängel..." Viskar jag med tunn röst. "Min ängel.." Han sluter de gröna ögonen och viskar ett svar. "Din ängel. Bara din." Mina ögon tåras och jag stryker hans svarta hår. Han vänder på sig så att han ligger på rygg. Han flinar och kisar lite med de gröna ögonen. Jag smeker hans vingar med fingertopparna. Han ryser. "Gör det ont?" Undrar jag. Han skakar på huvudet. "Tvärt om." Jag fortsätter smeka medans jag noggrant inspekterar dem. "Du är ingen vanlig ängel, va?" Frågar jag och pekar menande på en svart fjäder. Han skakar lätt på huvudet. "Nej." Jag väntar på en förklaring medans han väntar på att jag ska släppa det. "Berätta?" Manar jag. Han skakar besvärat på huvudet. "En annan gång." Svarar han kort och reser sig upp från sängen. Jag ser besviket ner i betonggolvet och rycker lite på axlarna. "Jaja..." Suckar jag.

Jag sitter inne på lektionen och väntar på att tiden ska gå. Ash tvingade iväg mig till det här jävla skit stället. "Du kan inte skolka bara för att jag är avstängd..." Hade Ash sagt. Jag trummar med fingrarna mot bordskivan och stirrar intensivt på klockan ända tills den når sitt mål. Äntligen är lektionen slut.

Snabba steg genom korridoren, men att hinna till dörren innan Tyra gör det, är omöjligt. Hon glider framför porten och klistrar på sitt hemskaste leende. Jag biter mig i läppen. "Låt mig vara." Mumlar jag. "Åh? Vad sa du Elina? Måste du springa hem till mamma? Ingen idé, hon kommer ändå att vara för full för att komma ihåg ditt namn." Skrattar Tyra rått. De andra stämmer in i det råa skrattet. Jag tar djupa andetag och sluter ögonen. Mitt hjärta känns som en tickande bomb ett ord till och... "NEJ!" Jag hör min egen röst skrika. "DU VET INTE ETT SKIT OM HUR DET ÄR ATT VARA JAG! MIN MAMMA ÄR DÖD, MIN PAPPA ÄR EN STOR JÄVLA PSYKOPAT... JAG HAR INGEN KVAR! FATTAR DU DET?! INGEN! DU INSER INTE VAD DU GÖR! DU DRIVER MIG BARA LÄNGRE OCH LÄNGRE IN I DET DÄR BLÅA DJUPA HAVET AV TÅRARA! JAG VILL INTE PRATA MED DIG! JAG VILL INTE SE DIG! DU ÄR HEMSK! FATTAR DU DET?! HEMSK!" Jonna och Tyra ser förvånat på mig. "Uh... Okej freak..." Mumlar Tyra och krokar sin arm i Jonnas innan de glider iväg över det kalla kakelgolvet. Allas ögon är riktade mot  mig. Jag känner tårarna forsande längs mina kinder. Bomben exploderade, och den skadade mig bara mer. Men alla visste att en dag skulle den gör det. Explodera alltså. Det var dags, jag kanske var redo nu, kanske inte. Jag rusar ut ur byggnaden. Mina steg styr neråt vattnet. Mot sjön. Sjön ligger alldeles intill skolans enorma byggnad. Jag springer neråt sjön. Precis innan jag kastar mig ut i det kalla vattnet så vänder jag mig om. Min blick fastnar på ett fönster, i fönstret ser jag ett par ögon. Tyras ögon.

Min kropp sjunker neråt den steniga bottnen. Med hjälp av stora simtag tar jag mig längre ut under vattnet, jag tar tag i en av de stora stenarna som täcker bottnen och håller kvar. Jag trycker min tunna kropp mot den skrovliga stenens yta. Luften är ute ur mina lungor för länge sen. Jag sluter ögonlocken och slappnar av. Frihet. Äntligen är den här. Men precis innan jag förlorar medvetandet känner jag ett par starka armar greppa om mina axlar. Armarna drar mig uppåt. Och sen blir det svart igen, konstant mörker och tystad. Nu är det äntligen över. Jag är fri.

Lite... annorlunda kapitel idag ksk... Idk. Men iaf -  Tack så jätte mycket för 100 visningar på berättelsen! Tack så jätte mycket till er som följer med i berättelsen och ännu mera tack till er som röstar! Ni e bäst<333