My Angel (Svenska)

15.

-Ash

Staden susar förbi. Mina vingar flaxar allt de kan. I mitt huvud ekar orden Maddy sagt. Jag tror inte längre på det här. Jag var alltid lojal. Men nu, har jag fått reda på att den enda anledningen att jag lever är på grund av Dev. De vill använda mig som lockbete...

En minnesbild flimrar till i min skalle. Jag och Léion sitter i våra skolbänkar. Vi är ganska små båda två, kanske 11-12. Jag sitter och viker ett flygplan, för att sedan räcka det till den 12-åriga Léion. Léion tar emot flygplanet. "Kasta!" Viskar jag ivrigt. Léion låter planet segla genom rummet och krocka rakt in i vår magisters stora näsa. Han surnar till och spänner ögonen i Léion. "Det var jag som vek!" Ropar jag samtidigt som jag reser mig upp. Magistern skakar på huvudet och fortsätter stirra sint på Léion. "Jag tvingade honom!" Övertygar jag och Léion nickar instämmande. Men magistern tar ändå ut Léion genom dörren. Och när de kommer tillbaka är Léions kind ovanligt röd och man kan urskilja spår av tårar som runnit längs kinden. Jag har alltid undrat det, varför just Leion...? Alltid är det Léion som ska råka illa ut, inte jag... Aldrig jag.

Maddys gastande bakom min rygg. Jag maxar i fart och vingarna vevar förtvivlat. Maddy hänger på och maxar hon med. Ett flin sprider sig på mina läppar när jag känner vindpusten från hennes starka vingar närma sig. 

Jag stannar med ett ryck, så plötsligt jag kan. och låter Maddy krocka in i mig i högsta fart. Chocken får hennes vingar att sluta slå och hon sjunker förvirrat mot marken. Hon kommer inte att dö. Vingarna kommer att återfå stabiliteten, men undertiden som hon sjunker, hinner jag stiga uppåt och flyga upp högt över de tjocka molnen. Jag slår på kompassen i huvudet och får syn på en röd prick. Jag följer bara min instinkt och snart sitter jag på bryggan bredvid Elina. Därför är det bra att utbilda sig till skyddsängel, Maddy. Man kan spåra hur lätt som helst...

Jag och Elina bestämmer oss för att ta en lite säkrare väg. Vi bestämmer oss för att ta en båt. Maddy kommer anta att vi fortsätter vår flygning och därför kommer himlen vara helt full av spaningspatruller. Så istället hoppar vi på en av de få båtarna som lagts till ro vid hamnen. Båten är gammal, men också väldigt vacker. "Men Ash! Vi kan ju inte bara sno den!" Utropar Elina. Jag lägger fingret för hennes läppar. "Sch, inte sno..." Viskar jag och blinkar med ena ögat. "Nä... Låna" Fyller Elina i med en ironisk ton och himlar med ögonen.

En stund senare är vi ute till havs. Jag har aldrig styrt en båt förut men det går ändå ganska okej. 

Det har gått timmar utan att någon av oss sagt ett ord. Elina som sitter bredvid mig flyttar försiktigt lite närmare och öppnar munnen. "Ash..." "Mm?" Jag stryker bort en hårslinga. "Du kan inte göra såhär." Säger hon gravallvarligt. "Hur?" Förvirrad ton i min röst. "Fly." Hon suckar. "Du kan inte fly från änglarna, det borde ju du om någon inse. Du har själv berättat att inget sker av en slump, att de styr allt. Varför skulle du, Ash, kunna fly från dem...? Om ingen annan kan..?"
Jag svarar inte. Mest för att jag inte har nån jävla aning. Men vad ska man göra? Ge upp? Fan heller.