My Angel (Svenska)

13.

-Ash

I mina armar. En döende skönhet. Tårarna rinner ner för mina kinder. Jag har blivit sårbar, och min känsliga punkt ligger här i mitt knä - medvetslös. Jag skakar försiktigt hennes genomblöta kropp. "Elina..." Mumlar jag och flyger lägre ner in i skogen. Hon hostar till. Jag låter fingret glida längs hennes nyckelben och hon slår upp ögonen.

"Vad är det för fel på dig, Ash!?" Skriker hon och kastar sig i sängen. Tårarna rinner längs hennes kinder. "Jag ville dö!" Skriker hon med darrande röst. "Uppenbarligen, ville inte universum se dig död..." Mumlar jag. "Hur vet du det?!" Skriker hon. Jag pekar på mig själv och fäller ut vingarna igen. Hon skakar lätt på huvudet och torkar sina hysteriska tårar. "Vi måste härifrån." Jag ser förvånat på henne. "Pappa, det här är den första platsen han skulle leta på." Stammar hon. "Men hur...?" "Jag visade honom, när han kommit ut. Jag berättade om det lilla huset jag hittat och självklart ville han komma och se det..." Hon rodnar lite över sitt misstag och krymper ihop i sängen. Jag fäller in vingarna och smeker hennes kind. "Så vad väntar vi på...?" Viskar jag. Hon flinar lite och ställer sig på knä i sängen. Jag lyfter upp henne i min famn och ska precis kliva ut genom dörren när vi hör en smäll. Ett pistolskott. "Elina! Jag vet att du är däär!" Kvittrar en mans röst. Elina pressar sin kropp mot mitt bröst. Jag rusar mot motsatt håll och lyckas krossa en ruta i samma ögonblick som Elinas pappa lyckas ta sig in genom dörren och skjuta håll i väggen en centimeter ifrån Elinas fot. Jag hoppar ut genom fönstret och svänger vänster så att man inte kan se oss genom fönstret. Jag hör steg och fäller ut vingarna. All min kraft går åt till att sparka oss upp i skyn. Jag fäller ut vingarna och stiger så högt jag kan, jag vill se ut som en fågel i skyn i hans ögon. Elinas tårar rinner och hon lägger sina armar om min nacke. Jag flyger över trädtopparna och kollar ner på ödehuset som vi lämnar. Sanningen är att jag faktiskt hade fäst mig vid det där huset. Vårt hus. Mitt och Elinas hus.

Tre timmars flygning senare landar vi mitt i den djupa skogen. Det börjar skymma och vi båda är trötta och hungriga. Jag tar hennes hand och hon fäller en tår. "Jag..." Viskar hon. "Sov." Säger jag bestämt. "Lägg dig på mossan, jag tar hand om allt." Hon ler trött och lunkar bort till den mossfyllda plätten. Hon lägger sig ner och jag plockar ihop lite pinnar och stenar. Snabbt börjar jag bygga en eldstad. Jag drar upp tändaren som alltid ligger i bakfickan och tänder på. Mat. Jag ser mig omkring och får syn på blåbärsris. Jag skakar på huvudet. Blåbär växer väll inte såhär sent på hösten? Men det gör svampar! Jag går runt lite i halvmörkret och letar svamp när jag kommer på att jag hört någon säga att man kan äta bark, jag börjar plocka åt mig av närmaste träd och snart han jag massvis. Jag springer tillbaka till elden och ler mot Elina som redan somnat.  Jag rostar barken lite över elden innan jag lägger ner den på en sten. Jag tar några bett av en barkbit. Jag är så hungrig att jag inte ens känner hur det smakar, bara att det här är något som mättar min hunger. Jag väcker Elina genom att skaka hennes axlar försiktigt. Hon gäspar och ser upp mot mig med tindrande ögon. "Bark!" Säger jag och visar henne högen. Hon gör en äcklad min och börjar motvilligt att äta.

När all bark är slut så ligger vi tätt intill elden. Jag har min arm runt hennes midja och mitt ansikte i hennes hår. Hela jag försöker ta tag i hennes doft och hålla henne nära. Mitt ansikte gosar in sig i hennes hår och hon ler. Jag kan inte se hennes ansikte men det vet jag att hon gör. Det gör jag med. Vi båda ler. Tillsammans.

Vad tycker ni om berättelsen hittills? Kommentera gärna vad ni tycker och om jag kan göra ngt bättre! Tål kritik c;