My Angel (Svenska)

11.

-Ash

Hon ligger mjukt i min famn. Vi flyger hemåt. Hon frågar inget, bara ligger där. Först undrar jag om hon är avsvimmad, men jag lugnar mig när hon lägger armarna om min hals efter halva färden. Jag ser ner på kroppen som ligger i min famn. Mörkret är kompakt i skogen, man kan inte se hennes skönhet här, men man kan urskilja dess konturer. En våg av samvete slår mig när hon hulkar till. Vad fan håller jag på med? Jag har svikit henne om och om igen, hon litar på mig trotts att hon knappt känner mig... Jag kysser henne, mitt livs första och bästa kyss... Tänk om det varit hon som sagt att hon minsann inte kunde kyssa mig, att hon inte kunde vara med mig, utan att berätta varför? Hon ska få sina svar idag... Så är det bara...

"Du ängeln? Ligger inte himlen uppåt?" Undrar Elina och vrider lite på huvudet mot mitt håll. Jag skrattar lite. "Nä, himlen ligger här i skogen." Fnissar jag. Hon tror att hon är död, inser jag. Hon tror att jag är en ängel som ska ta henne till himlen... "Va?! Har jag levt i en lögn?!" Utropar hon. Jag nickar och flyger ner mot stugan. Nu flyger jag kanske några centimeter från marken, mer svävar kanske. Jag sparkar upp dörren med foten och flyger in. Jag lägger mjukt ner henne i sängen innan jag landar på golvet. Jag bryr mig inte om att dra in vingarna den här gången, det gör ju så ont...

Jag tänder lyset och sätter mig på sängkanten bredvid Elina. "Ash..?" Inser hon. "Du... Du är... Du har..." Viskar hon chockat. Jag nickar. "Ängel." Säger jag lättsamt. "Berätta." Lyckas hon få fram och sätter sig upp i sängen. "Jag är din skyddsängel. Du är min skyddsling. Det jag gör just nu är olagligt.... Mitt hjärta får inte slå för dig. Jag får inte sitta här bredvid dig och berätta det här..." Viskar jag och hon lutar sig närmare mig. "Vad gör dom med folk som.. bryter mot lagen..?" Undrar hon. Hon darrar på rösten när hon pratar. Chocken lyser ur hennes ögon. Hon är rädd. För mig. För att allt som hon trodde varit osanning, visar sig vara sant. Hur ska hon någonsin veta vad som är sanning nu? Jag förstår henne. "Hemska saker..." Viskar jag tyst tillbaka och lutar huvudet ner i knät. Jag kan inte låta bli att tänka på Léion.  En tår letar sig ner längs min kind. Fan.

Elinas armar om mig. Nyss var hennes läppar tryckta mot mina. Nu ligger hon i sängen bredvid mig och gråter. Jag vet inte varför. Men hon bara gråter. Mascaran rinner. Jag tror att det är bra att hon får gråta ut lite. Bara släppa på allt. Jag stryker henne över håret. "Vi klarar det..." Viskar jag. Klarar vad? Allt. Vad vi än vill göra så klarar vi det... Tillsammans. Jag och Elina. Elina och jag.

När tårarna runnit klart så drar hon ihop sina läppar till ett smalt streck. Ögonen fokuserar på en fläck i taket. Hon ser läskig ut. Helt förkrossad. "Elina... Jag..." Hon avbryter. "Jag älskar dig." Tystnaden lägger sig som ett täcke över oss. Jag granskar henne. "Jag..." Viskar jag men hon avbryter igen. "Du måste inte säga något, jag vill bara att du ska veta det..." Jag nickar. Hon stirrar upp i taket och hennes andning blir lugnare och lugnare, ögonen börjar blinka långsammare... Tillslut är dem helt slutna. En tår rinner längs kinden. Elina gråter. Fast hon sover. Jag stryker sakta undan tåren. "Elina..." Viskar jag och ser på hennes sovande ansikte. "Elina..."