My Angel (Svenska)

19.

-Elina

Det sista jag hör från honom är ett skrik. Ett hjärtskärande skrik. Jag vet att det är hans, jag kan känna smärtan han måste ha känt i hela mig. Efter ett sådant skrik kan det inte vara mycket kvar av honom.... Mina ögon tåras och jag sätter handen mot båträcket. Jag vet att jag borde åka. Det som skadade Ash, kan skada mig också, men jag kan inte släppa tanken på att Ash kanske är vid liv....

Efter ett när Ash inte har kommit tillbaka, bestämmer jag mig ändå för att åka. Jag vet inte vart jag är men det spelar ingen roll för det enda jag behöver göra är att styra båten åt ett håll och se vart jag kommer. Mitt hjärta skriker att jag borde stanna båten, ändå gör jag inte det. Jag lämnar Ash på ön. Åker med en passagerare mindre. Det känns hemskt men på något sätt känns det som om det är precis det jag borde göra. Tankarna förvirrar mig och jag lutar huvudet ner i knät. Fan. Tårarna forsar ner och jag stannar båten. Ash är borta. På riktigt. Kännslorna börjar få fart och plötsligt förstår jag hur allvarligt en död faktiskt är. "Ash!" Skriker jag och tårarana strömmar ner medans jag styr båten tillbaks mot ön.

Jag är fortfarande långt från ön när jag ser något falla ner från himlen en bit från båten. Jag sätter handen ovanför ögonen och spejar utåt. Kan det vara en kropp? Varför skulle en kropp falla från himlen? Kroppen faller ner  mot vattnets yta och bildar ett stort plask när den slår i ytan en bit från båten. Nu ser jag, det är verkligen en kropp... Jag trycker mig intill båtens kant för att se bättre. Kan det vara.. "Ash?" Viskar jag och varelsen vänder sig om. Jag kan se att det är en man. Mannen ser lättat på mig och klättar ombord på båten. "Elina, vilken tur!" Pustar han. "Vem är du?" Frågar jag och rynkar på ögonbrynen. Han ser på mig med ljust blåa ögon och rufsar om i det tjocka bruna burret han har på huvudet. "Lèion." Säger han och vänder sig om för att sätta sig ner. Då får jag syn på hans rygg. Mitt på ryggen har han två långa skärsår. Jag sätter mig bredvid honom. "Du är Ashs vän?" Frågar jag och drar med handen längs ett sår. På mindre än en sekunde sliter han bort min hand. "Du får inte röra mitt ärr." Säger han med sin ljusa röst. Jag ser frågande på honom. "Fallna änglar har sina historior begravda där." Säger han och vrider på huvudet. "Jag gillar inte att visa min för främlingar." Jag nickar och han suckar försiktigt. "Ash?" Säger han frågande. "Jag vet inte..." Svarar jag. "Han skrek och sen kom han inte tillbaka..." Nu är det Léions tur att nicka. "Elijah..." Viskar han. "Elijah?" Upprepar jag och han nickar. "Vi måste skynda oss..." Hans röst darrar. "Ash kan vara i fara."