My Angel (Svenska)

25.

-Elina

Runt omkring mig lever muterade, elaka och hemska varelser. Gatan jag går på är glödhet under mina söndersmälta fotsulor. Jag har vingarna utfällda för med dem känns jag mer äkta. Utan dem är jag Elina med lite smink. Egentligen är jag nästan oigenkännlig men för mig känns det annorlunda. Utsidan har ändrats men min insida är detsamma. Mina händer skakar av rädsla. Léion tar tag i en av dem. Ingen är rädd på sin egen mark, Elina. Jag biter mig hårt i läppen och försöker lugna ner mig lite. Hjärtat bultar hårt i bröstkorgen på mig. Allting är glödhett här. Jag förstår varför igen vanlig människa skulle kunna komma in här. Man skulle ju smälta och dö direkt. Himlen är mörk. Inte en enda stjärna syns till. Det är för att det inte är någon himmel. Det är en avgrund. Jag ryser till. En avgrund. Husen är så lustiga. De är uppbyggda som på små pelare. Det största huset verkar ligga i mitten av staden. En stor tjock pelare lägger grunden till det enorma huset. Från det huset, eller nja man skulle nog kunna kalla det slottet, går små metall stångar till varje hus. Utanför huset på marken finns en platta. Plattan är ungefär fem meter lång och har plats för ungefär fem fullvuxna varelser. Jag och Léion ställer oss bredvid varann på plattan. "Ja?" Hör jag en röst i mitt huvud. "Vad vill du och din vän Ers Majestät?" "Vi har ett viktigt meddelande." Svar jag. Jag hör en fnysning. "Ja de säger alla.. Jag ger er en chans.. Uppfattat?" Jag nickade och plattformen började sakta att röra sig uppåt.

Vi kliver in genom ståtliga portar. Bakom oss går vakter, flera tusen gånger starkare än jag och Léion. Bakom våra ryggar hotar de med kraftiga spjut och pistoler. Vi låter oss leda framåt mot en stor tron. Där väntar han. Rysningarna går genom min kropp. Han kan se genom maskerna. Den här mannen är mäktig. Djävulen själv sitter i tronen framför oss. Vid sin ena sida vilar en varg. Vargen är större än någon varg jag någonsin sett. Ögonen är röda och klorna glänser lite i det dunkla skenet. På hans andra sida sitter en kvinna. Hennes tron är lite mindre men minst lika ståtlig. Hennes röda hår glänser och hennes ögonfransar fladdrar vilt. Hon liknar Ash. "Tala..." Uppmanar kvinnan. Léion verkar inte få ut ett ord ur sin mun. Han är som förtrollad. "Lyssna, jag vet att ni är förrädare. En äkta dödsängel ser inte sådär på Lilith. De blir inte förtrollade av henne på det där viset. Dessutom kan jag se egenom dessa svagt gjorda masker. Men jag ska ge er en enda chans att tala. Och om detta ni har att säga är meningslöst så kommer jag vara mycket obarmhärtigare..." Djävulens dova röst klingar i salen och fyller den med sin dova stämma. "Det handlar om er son. Ash." En vakt kommer in i rummet. "Dev! Vi har ett viktigt meddelande!" Skriker vakten. "UT!" Skriker djävulen som tydligen kallar Dev åt den stackars vakten. Vakten lunkar utåt och han ser på mig med sina blodsprängda ögon. "Berätta." Han lägger sin enorma klo under min haka och ser på mig. "Hur mycket kontakt har ni haft med Ash på senaste tiden?" Frågar jag. Lilith ser ner i golvet och suckar. Dev tar bort sin klo från min haka. "Ingen, inte sedan han föddes. Änglarna dominerade under den tiden. Det gör de fortfarande. Helvetet är ingen bra plats för vår son. Så vi gav dem honom. Vi gav dem årtusendets starkaste ängel och de sa inte ens tack." Klagar Lilith. Dev ser på mig med stora ögon. "Vad har hänt?"