My Angel (Svenska)

10.

Ja, jag har ändrat omslaget xD

-Elina

Klockan tickar. Hjärtat bultar. Jag lutar mig över handfaten och sköljer ansiktet med kallt vatten. Andas in. Andas ut. Lugn nu. Mina ben skakar när jag går genom hallen.
"Elina? Vart schhhha duhh?" Sluddrar Sophie.
"Ut." Svarar jag kort.

På baksidan av huset står en stege lutad mor väggen. Det är jag som här ställt den där. Taket är mitt favorit tänk ställe. Jag klättrar upp på den vingliga stegen och sätter mig med benen utanför takanten. 

Jag sluter ögonen och tar ett djupt andetag. Andas in, andas ut. Jag känner en kall vind blåsa mitt långa hår bakåt. En suck kommer ur min mun och jag känner hur mina axlar sjunker ihop. Tåren rinner längs kinden och jag biter mig i läppen. Huvudet dunkar och jag snorar lite. Jag öppnar ögonen och ser på platsen bredvid mig. Tom. Jag föreställer mig hur en svartklädd Ash sitter bredvid, hur han drar lite i den där läpp piercingen, suckar och lutar huvudet bakåt. Sedan märker han att jag iaktar honom och ser på mig med gröna lysande ögon. Han lägger armen om mig när han ser tårarna som forsar ner för kinderna. Nu är jag nära, nära... Våra läppar möts. Tårarna bränner ändå. Det är ju just det som aldrig kommer hända. För Ash är en falsk skit som bara lurar skiten ur alla.

Istället sitter jag kvar, ensam, och lyssnar på vinden som sakta tonar ut. Staden är mörk. Jag lutar huvudet bakåt sådär som Ash skulle ha gjort, njuter att tystnaden. Plötsligt hörs ett hjärtskärande skrik. Jag lyssnar noga. Nu kommer en smäll. Sophie? Jag  vänder mig om och kryper över taket.  "Sophie!?" Skriker jag. Jag får ingen svar, så jag tar tag i stegen och ska precis börja klättra neråt, när jag ser att någon annan är på väg upp. "Ash?" Viskar jag. Vem fan är Ash egentligen? Vad har han gjort mot Sophie?! Tårarna rinner när Ash inte svarar. "Ingen Ash." Säger en mörk röst som jag inser inte tillhör Ash... Jag känner igen rösten. Letar i huvudet. Allt blir svart när jag inser vem det är... "Pappa..." Viskar jag och kryper bakåt. Han sparkar undan stegen när han klättrat upp. Han håller något i handen... Förmodligen en pistol, men det är för mörkt... Jag kan inte se vad det är.

Jag står med ryggen mot taksluttningen. Mannen som jag antar är min 'pappa' tar några steg framåt, enda tills hans ansikte är så nära mitt att jag kan känna att hans andedräkt stinker av öl.  "Elina... Vad stor du har blivit..." Viskar han och skrattar lite. Jag skakar av rädsla. "Vad vill du?" Lyckas jag få fram. "Kaxig, har du lyckats bli också! Inte bra... Inte bra när man står framför en mördare, Elina" Skrattar han sluddrigt. Jag ser på pistolen i hans hand. "Snälla... Du ska väll i..." Han avbryter. '"Vem gjorde mig efterlyst?! Vem ringde polisen?! Vem kan alla mina personuppgifter? Just det Elina. Du." Viskar han och lägger sin hand mot min kind. "Hoppa." Uppmanar han och puttar mig närmare taksluttningen. "Nu."

Jag darrar av skräck. Hela han lyser av hämndlystnad och ilska. Mitt hjärta bultar hårt inne i bröstkorgen och adrenalinet pumpar i mina ådror. "Jag..." Han avbryter igen. "Hoppa." Han laddar pistolen och trycker den mot min panna. "Hoppa sa jag!" Ryter han. Jag tar ett steg bakåt, han följer efter. Jag har en fot utanför taket nu, ett steg till döden. Tårarna rinner. Fast vad har jag att förlora? Jag har inga vänner eller släktingar som skulle sakna mig. Jag kommer ligga fryst på bårhuset i åratal. Men vem bryr sig? Inte jag. Jag är ju död. Och eftersom att ingen annan  heller bryr sig så kan jag ju lika gärna vara död. Jag tar steget ut i tomma luften. Känner min kropp falla och kniper ihop ögonen. Nu. Nu är det över. Jag väntar på att min kropp ska krossas mot marken, men det gör den aldrig. Istället känner jag  hur jag mjukt, sjunker ner i en varm famn. Jag öppnar ögonen. Mina ögon kan inte identifiera något ansikte i det kompakta mörkret, men jag hör vingslag. En ängel. En ängel har kommit för att ta mig till himlen. Nu ska jag chilla med Jesus, eller vad man nu brukar säga...