My Angel (Svenska)

6.

*Elias perspektiv*

Ash. Han är mystisk och det stör mig. Jag gillar och ogillar honom. Han vill inte berätta något om sig själv men han lyckas ta reda på alla mina hemligheter. Men han är ingen typisk player egentligen. Han är mer den tysta typen som ingen vågar reta bara pågrund av hans ögon och utseende. Han ser liksom lite... annorlunda ut..

Mina steg styr hemåt. Men sanningen är att jag egentligen hade stannat hos Ash i all evighet. Moster Lynn hade inte brytt sig... Vår deal är liksom; Jag håller mig undan, sköter mig själv och struntar i om hon dricker och hon är min 'mamma' och låter mig 'bo' hos henne när jag vill. Rätt hemskt egentligen.

Mycket riktigt. När jag kommer hem ligger hon i soffan med ölflaskor omkring sig. Köket är smutsigt och det ligger intorkad mat på bordet. Sängen är smulig av chips, badrummet är fullt av stinkande spyor och hallen är full av jackor och skor som är slängda överallt. Mitt rum är som tur är låst.

Jag påbörjar städnings arbetet. Städar bort mat och spyor. Plockar undan ölburkar. Pantar burkarna och lägger pengarna i hennes sparlåda. Damsugar överallt, putsar och fejar. Några timmar senare är allt klart. Det är fredag men jag känner inte för att gå till skolan. Skolka. Jag smakar på ordet. Det låter hemskt fast just idag, ganska skönt.

Jag får ett sms.
Okänd:
Förlåt...

Jag gissar att det är Ash. Hur fan fick han tag i mitt nummer? Jag bestämmer mig för att inte svara.

Han försöker ringa, men jag svarar inte. Jag måste få tänka lite.

Dagar går, jag stannar hemma i min säng. Äter knappt nått. Städar om kvällarna. Sover om dagarna. Dagarna flyter fram som en enda tjock massa. Allt känns flummigt och suddigt. Jag försöker att inte tänka alls. Ashs namn ekar i mitt huvud. telefonen laddar ur. Jag orkar inte ladda den. Allt känns konstigt och meningslöst. Jag vill inte leva mer. Det är inte Ashs fel, det är möjligen Veras, Tyras och Jonnas fel men mest mitt...

Det känns konstig att gå ut i solskenet igen. Inte för att det är nått vidare solsken nu på hösten. Jag ska gå till affären och handla. Plötsligt står han framför mig... Ash. Han tar tag om min handled och ser på mig med ögon fulla av tårar.
"Förlåt..." Viskar han.
Jag blir illamående igen. Jag vet inte varför. Så arg blev jag ju inte på honom. Jag känner mig bara förråd efter allt jag berättat. Särskilt eftersom att jag behöver en vän som Ash, jag behöver honom verkligen.
"Jag överreagerade" Säger jag med stadig röst.
"Du är blek, är du sjuk?"
"Nej, jag är trött" Svarar jag och släpper påsen med varorna. "Och jag vet precis vart jag kan vila"