PAUSAD!! Dem vackra gråa ögonen

Sen när bryr du dig?

Draco
------------------------------------------------------
Jag hörde hur klockan ringde vilket betydde att alla lektioner skulle börja nu. Jag ville inte lämna Hermione ensam men jag insåg att detta var ända tillfället jag kunde komma ut utan att någon såg.
Jag lyfte försiktigt bort Hermione från mitt knä och la ett täcke över henne. Jag letade i hennes väska och hittade lite pergament och bläck så jag skrev ett meddelande till henne.

Förlåt att jag lämnade dig men klockan ringde och det var ända tillfället för mig att komma ut utan att någon skulle se. Meddela mig imorgon så kommer jag snabbt!
PS. Jag säger att du inte kan gå på mötet idag.

Jag tycker om dig!
//DM

Jag lämnade lappen ihopvikt på Hermiones skrivbord och gick försiktigt ut för att inte väcka henne. När jag kommer ut i uppehållsrummet så ser jag någon sitta med ryggen mot mig så jag skyndar ut ur porträttet. Jag bestämmer mig för att inte gå till nästa lektion (sista för dagen) utan går istället mot vårat uppehållsrum. På vägen så hör jag en röst bakom mig.
"Varför är du inte på lektion?" Jag hör direkt att det är Snapes känslolösa röst.
"Ehhm jag" börjar jag men jag hinner inte säga mer förens Snape har tagit med mig in på hans kontor.
"Vad gör du?" Frågar jag.
"Jag kan fråga detsamma, varför har du inte varit på några lektioner idag?"
Jag stelnar till, vad ska jag svara?
"Jo jag har varit ehhm biblioteket" säger jag snabbt och inser att det var en väldigt dålig lögn.
"Du är verkligen dålig på att ljuga, men jag antar att det har med uppdraget att göra"
"H....hur vet du?" Frågar jag förvånat. Om Snape visste så visste säkert Dumbledore.
"Jag är god vän med din far" svarar han.
"J....jag vet inte hur jag ska göra, jag vill inte" säger jag. När nu Snape ändå visste så kände jag att jag kunde behöva hjälp.
"Om Herren har gett dig ett uppdrag så kommer du vara tvungen att göra det"
"Men jag vill inte" säger jag och inser hur fjantig och klen jag låter.
"Vad har hänt med dig? Du har alltid velat bli som din far och nu när du är det så vill du inte. Du är lika klen som din mor!" Säger han elakt.
"Våga inte säga ett ord om min mor!" Säger jag högt och jag går snabbt ut från kontoret. Jag går snabbt in i Slytherins uppehållsrum och in i min sovsal. De från Gryffindor delade sovsalar medan vi i Slytherin har våra egna. Jag sätter mig på sängen och jag känner hur jag plötsligt får väldigt ont i huvudet.

"Kommer du?" Frågar Pansy som precis kommit in i mitt rum.
"Kommer till vad?" Frågar jag sömnigt. Jag försökte minnas men allt jag kunde tänka på var min huvudvärk.
"Prefektmötet din idiot!" Säger hon snabbt och går ut. Jag byter skjorta och går mot Dumbledores kontor. Jag kommer dit och ser att alla prefekterna förutom Hermione står där.
"Vart är smutsskallen?" Frågar Pansy Ron. Han ser ut som om han inte vet om han ska berätta det eller inte.
"Det har du inte med att göra!" Säger jag fort till henne.
"Sen när bryr du dig?" Frågar hon argt.
"Det har du inte heller med att göra!" Säger jag och precis då öppnas dörrarna och vi går in. Inne på rektorns kontor så fanns det nu ett långt bord med stolar runt och på varje stol så stod en prefekts namn.
"Så trevligt att ni är här" säger Dumbledore. "Ta eran stol"
Jag går runt bordet för att hitta stolen med mitt namn på och emellan Pansy och en från Hufflepuff så är den. Jag sätter mig och tittar mot rektorn.
"Som ni ser så är inte miss Granger här. Hon har fått lov att vara bort av personliga själ" säger han.

Mötet gick fort och vi pratade bara om regler och om hur man ska vara som prefekt. När mötet är slut så ska jag precis gå när rektorn säger.
"Mr. Malfoy kan du vara snäll att stanna här lite" jag stannar och vänder mig mot rektorn. När alla har gått ut så börjar han prata.
"Du har haft olovlig frånvaro under hela dagen"
"Jag vet rektorn, förlåt mig" säger jag snabbt. Snälla sig att han inte kommer med några fler frågor.
"Har detta något med miss Granger att göra?" Frågar han.
"Ehhm nej, varför skulle det?"
"Jag hörde vad ni sa därnere, du känner uppenbarligen till hennes situation"
"Jag råkade höra det så jag gick bara för att se så att hon mådde bra, som prefekt du vet" ljuget jag.
"Oh okej, om det var så så kan du gå" säger han och jag går snabbt ut. Jag går nerför trapporna och kommer ut ur kontoret.
"Hur visste du?" Frågar Ron när jag väl är nere. Han måste ha väntat på mig.
"Visste vad?" Säger jag och försöker se ut som om jag inte vet vad han pratar om.
"Spela inte dum, hur visste du om Hermiones mamma?"
Jag stelnade till, vad skulle jag svara?
"Jag hörde det i korridoren" säger jag tillslut. Han tittar förvånat på mig.
"Visst" säger han och går. Jag skyndar mig mot Slytherins uppehållsrum och struntar i att äta någon middag.
------------------------------------------------------
Hermione
------------------------------------------------------
Jag vaknade hastigt upp. Jag hade drömt om mamma och om hur en bil krockar. Jag kände hur jag kallavettades och grät. Jag vände mig om och såg en lapp ligga på nattygsbordet. Jag vecklar upp den och läser den.

Förlåt att jag lämnade dig men klockan ringde och det var ända tillfället för mig att komma ut utan att någon skulle se. Meddela mig imorgon så kommer jag snabbt!
PS. Jag säger att du inte kan gå på mötet idag.

Jag tycker om dig!
//DM

"Jag tycker om dig" var det ände som ekade i mitt huvud. Talade han verkligen sanning? Tyckte han verkligen om mig? Jag kände hur jag för några sekunder blev lycklig och varm inombords innan den kalla och eländiga verkligheten kom tillbaka.
Jag la mig på mage och grät rakt in i kudden, varför behövde något sånt här hända just mig?
Efter ett tag så hör jag hur några kommer in i rummet. Jag vänder på huvudet och ser hur Harry, Ginny och Ron står i dörröppningen.
"Hej" säger Ron försiktigt.
"Vi tänkte att du kanske ville ha lite mat" tillägger Harry och går fram med pumpajuice och en tallrik med kyckling och ris.
"Tack" säger jag ledsamt. Egentligen ville jag inte att någon annan än Draco skulle vara här inne och jag var inte hungrig.
"Vad är det här? Frågar Ginny och tar upp lappen från Draco.
"Inget" säger jag och jag känner hur fler tårar rinner ner för mina kinder. Ginny verkar ha märkt det för hon släpper lappen och kramar mig istället.
"Vill du prata om det?" Frågar Harry snällt. Jag vet att han också har varit med om detta men inte riktigt på samma sett. Hans föräldrar dog ju när han var ett och han kände ju dem aldrig.
"Nej" säger jag tyst och lägger ansiktet i händerna.
"Du vet att vi finns här" säger Ron och går tillsammans med Harry ut.
"Vill du att jag ska vara här? Jag har pratat med Parvati och hon sa att jag kunde få sova hos henne och Lavender" säger Ginny. Jag ser att hon bog egentligen inte vill det men att hon gör det för min skull.
"Nej, du får gärna vara här. Jag kan behöva någon att prata med" säger jag och jag ser hur hon ler.
"Du måste inte svara, men varför var Malfoy här?"
Jag visste att hon skulle fråga men jag visste inte hur jag skulle svara. Jag bestämmer mig för att berätta sanningen eftersom att hon ändå kommer att få reda på det någon gång.
"Han kom in hit och sa att du hade berättat, han tröstade mig och sen somnade jag i hand famn"
"Är du kär i honom?" Frågar hon och jag stelnar till och känner hur jag gråter mer.
"Jag tror det" säger jag tyst.
"Jag kommer stötta dig" säger hon och kramar mig. Ginny är verkligen en bra vän.

Jag vaknade och kände hur hungrig jag var. Jag hade valt att inte äta maten som de kom in med igår. Jag vände mig om och såg att Ginny inte var där. Jag kollade på klockan, 10.23. Hur kunde jag sova såhär länge? Om mamma hade vetat så.... jag börjar gråta så fort jag tänker på mamma. Min snälla omtänksamma mamma. Jag lägger mig på sängen och ser lappen som Draco skrev.
Meddela mig imorgon så kommer jag snabbt! Är det ända jag tänker på. Skulle jag skriva till honom? Jag ville gärna att han skulle vara här men jag ville inte försämra hans betyg.
Jag bestämmer mig för att inte skriva till honom. Hoppas inte att han tar illa upp.
Jag ligger i sängen och gråter av och till hela dagen. Ginny kom in några gånger för att hämta nya böcker eller för att se hur det var med mig.
När dörren öppnades den typ sjuttioelfte gången idag så brydde jag mig inte ens om att vända mig om.
"Hur mår du?" Frågar en äldre röst.
Jag vänder mig om och ser professor McGonnagal stå vid kanten av min säng.
"Jag vet inte" svarar jag och torkar bort några tårar från mina kinder.
"Stackars barn, jag förstår vad du går igenom" säger hon och sätter sig på sängkanten.
"Gör du?" Frågar jag förvånat.
"Ja, mina båda föräldrar dog när jag var i din ålder" säger hon och suckar.
"Va? gud vad hemskt!" Säger jag och känner hur fler tårar vill ta sig ifrån mina ögon.
"Jag vet att det är svårt, därför kommer du att få komma tillbaka till lektionerna när du känner att du kan" säger hon snällt.
"Men mina studier då?" Säger jag och blir lite stressad. Mamma hade inte velat att jag skulle hamna efter med studierna.
"Det behöver du inte tänka på nu, du ska bara tänka på dig själv"
------------------------------------------------------
Hoppas att ni gillar att det här kapitlet blev lite längre! Skriv gärna förslag på vad som kan hända.

//A true Dramione fan