Okej, jag har redan skrivit klart denna, och kommer uppdatera varje fredag. Snälla rösta och kommentera vad ni tycker, jag har lagt ner mycket tid på det här XD.
-------
Jag går mellan raderna av glaskulor, kristallkulor och vattenkulor. Jag fingrar på en speciell vattenkula och suckar åt minnet. Vilken dag. Jag blev av med min så-kallade familj och bedd att stanna i elementet jag var född i; vatten. Alla elementen ville att jag skulle komma till deras. Jag vägrade. Jag ville inte bli ett vapen använd för någon annans vinning. Jag ville vara mig själv. Därför stack jag. Eh, man kan inte säga att jag har en kraft.
Man blir ju född in i ett element men på sin artonårsdag får man den kraft som passar en bäst. Och förut hade jag ingen kraft. Jag blev mobbad och retad. Till och med slagen. Nu har jag inte en, utan två. Vilket aldrig har hänt förut. Nu har jag jord och vind.
Just nu är jag i vad som alla kallar en kyrkogård, men jag kallar hem. Hem till alla kroppslösa själar och hem till alla miserabla personer. Men jag är inte miserabel. Jag är inte entusiastisk, men jag är inte miserabel. Därför jag är på kyrkogården är för att min mamma dog för arton år sen. På min födelse. Något hade gått fel och det åt upp henne levande. Det var inte jag, det svär jag på allt som är heligt. Det var hennes mage.
Prassel.
Jag hör ett ljud bakom mig och vänder mig sakta bort från gravstenen. När jag ser saken som störde min ro i kyrkogården ler jag.
En demon. Demoner är personer som har blivit maktgalna av sina krafter. Oftast är det eld. Men demoner är döda. Dem har ingen kropp och med ett ljud drar dem ut din själ ur din kropp och placera sin egen i den.
Jag drar sakta ut Floga, mitt svärd, ur sitt fodral. Jag tar tre steg och är två meter ifrån saken. Mitt svärd är heligt och en demon dör vid ens träff.
Jag tar snabba steg och varelsen gör ett väsande ljud. Jag känner allting sakta ner och hur någonting i mig försvinner. Jag skriker i smärta när någonting annat ersätter det. Plötsligt ser jag en man framför mig som tittar ner på sina händer i avund. Han tittar upp och ser mig. Han flinar och kliver fram mot mig. Jag blir livrädd och sätter mig ner på huk i processen. Sakta, sakta böjer han sig ner mot mig och tar tag i min haka och tvingar mig att titta upp. Hans ansikte bara skriker "spring" och det är precis vad jag vill, men jag gör det inte än. Jag studerar hans ansikte istället och försöker att lugna mig ner. Hans svarta ögon stirrar in i mina, borrar sig in i min själ. Hans svarta hår formar hans ansikte så att han ser ung ut. Hans käkben är format perfekt och han verkar ha den där "bad boy" stilen.
Nu tror jag att det är dags att springa.
Jag sliter tillbaka min haka från hans grepp och ställer mig upp snabbt. Jag vänder mig om men hinner inte långt förrän mannen har kastat mig över sin axel. Det enda bra är att jag hänger på mage. Mitt ansikte är vänt mot hans rygg och jag kom just på bästa iden någonsin. Jag håller fortfarande Floga i handen och greppar den med båda händerna. Sakta lyfter jag svärdet och trycker in spetsen i hans revben. Han skriker rakt ut och släpper mig så att jag ramlar på sidan med en duns. Ouch.
Jag ställer mig stadigt upp och går bakom honom. När han fortfarande skriker tar jag tag i skaftet på Floga och vrider om. Det får han att ramla och rycka till i smärta. Jag drar sakta ut svärdet och ser på när han förvandlas till damm. Plötsligt blir det en explosion som förstör hela kyrkogården. Jag kommer ner på mage och känner hetta i fötterna.
Ja, jag kan slåss, vet du. Även om jag rymde idag är det som om jag har tränats till att slåss i hela mitt liv. Jag kan slåss lika bra som någon som är dubbelt så gammal som mig.
