Kapitel 19

682 54 6
                                    

Med ens drar jag så fort som möjligt bort vattnet och placerar tillbaka det där det kom ifrån. På marken framför mig, ligger en Josh som inte andas. Snabbt som vinden flyger jag fram mot honom och börjar göra mun-mot-mun. Efter fem omgångar börjar jag tappa hoppet. Det känns som en evighet inna jag får vatten sprutat i ansiktet. Men jag kunde inta vara lyckligare. Han lever. Jag dödade honom inte. Jag räddade honom. Alla möjliga tankar rusar runt i mitt huvud tills jag hör en röst bakom mig.

"D-Dy-Dyna-m-Dynamine?" Frågar Chris skräckslaget. Jag vänder mig om och är redo att slåss, men jag ser hela skolan bakom honom. I folkmassan ser jag en bruten Samantha, med tårar i ögonen. Jag ser Michelle, som biter sig i läppen och tvingar tårar att stanna. Jag ser Eddie, som vilt skakar på huvudet, som om allt är en dröm. Jag ser Jacob, som är förkrossad. Och Zack, som gråter hejdlöst. Jag ser Emmie och Nick, som kramar om varandra, önskar att inget är sant. Och rektorn, vakterna, poliserna och alla elever som stirrar på mig i chock. Och Chris. Chris som har fallit på knä och stirrar tomt på mig som om jag är en zombie, eller en ängel som ingen annan ser. Chris är vettskrämd, för mig. Sen, försvinner dem. Dem pulveriseras till luft. Och jag ser en avsvimmad Chris, rakt framför mig. Och äntligen jag svimmar också.

När jag vaknar är jag på exakt samma plats som när jag tuppade av. Jag ser att Chris sover framför mig och Josh bakom mig, och båda andas lugnt. Jag är fortfarande väldigt rädd för allt jag såg förut, men nu vet jag att det var en hallucination, det var inte riktigt. Jag börjar traska runt igen och kommer ihåg ännu en gång att vi fortfarande är i skolan, men alla har sista lektionen för dagen.

Innan jag hinner ändra mig rusar jag till parkeringen, där det är tomt på folk. Snabbt springer jag till Daimonas och hoppar på, sen är jag på väg mot Huvudstaden.

(PÅ KVÄLLEN)

Så tyst som möjligt parkerar jag min Harley Davidson och smyger fram till de väldiga portarna, där det finns två vakter. Jag slår till dem så att dem tappar medvetandet och öppnar den ena dörren. Ljudlöst går jag in och ser en gigantisk lobby, med färgerna rött, orange, och gult, att gå till. Du har säkert redan gissat vart jag är, och jag är i eldens högkvarter, det riktiga.

Alla element har ett högkvarter i varje land, men det största och viktigaste är i Huvudstaden. Så tyst som möjligt går jag längre in, och ser att det nästan är tomt, förutom en kille bakom en disk i lobbyn. Jag går smidigt fram till honom och sätter på ett stort leende. "Hej." Han tittar upp på mig och ler tillbaka.

"Vad kan jag göra för dig, då?" Frågar han, och hans söta glasögon åker längre fram på näsan.

Jag tittar snabbt omkring, rädd att någon tittar på. "Eh, jo. Jag skulle vilja prata med ledaren, jag har något viktigt att berätta honom." Killen ser misstänksam ut, så jag tillägger. "Det handlar om Dynamine Thymos. Väldigt viktigt."

Han ser förvånat på mig. "Åh, jag ser. Jag ska kalla på hon-"

Jag avbryter honom. "Nej, det behövs inte. Säg bara vart hans kontor ligger så kan jag prata med honom där." Han skakar bestämt på huvudet.

"Tyvärr, går det inte. Han är inte på sitt kontor." Svarar han.

Jag suckar lågt. "Kalla på honom då, gör det." Killen bakom disken gör det och ber mig att vänta. Efter några minuter kommer det ner två personer. En man med svart hår och grått skägg, han är lång och välbyggd. Mannen har på sig en pressad kostym med en svart slips. Hans ögon är så mörkbruna att de ser svarta ut, och han har ungefär en aura som bara flödar ut styrka och makt. Det måste vara Alphan.

Den andra känner jag väl igen, för det är ingen mindre än Christian, som jag träffade en vecka innan. Båda är väldigt lika varandra och det är då det slår mig. Dem är far och son.

Flame QueenWhere stories live. Discover now