(EN VECKA SENARE)
Och jag lastar ut sista grejerna, vilket inte är så mycket.
"Dags att åka tillbaka till Landet." Mumlar jag för mig själv.
"Va? Ska du åka? M-men, du är ju så bra!" Utbrister någon bakom mig.
Utan att vända mig om säger jag. "Jag måste, det var planen."
"Men, snälla åk inte! Jag har nästan lärt mig allt!" Säger en annan röst. Jag vänder mig om även om jag vet vilka det är. Det är den lilla smala tjejen som ville lära sig att försvara sig själv och tjejen som jag hjälpte med armhävningarna och sit-upsen.
"Hur hittade ni mig?" Frågar jag. Det visade sig att båda var vänner och gick på samma skola. Jag däremot gick på skolan mitt emot, den som Alec inte gick i.
Dem ställer sig med armarna i kors. "Vi tänker inte svara." Säger dem samtidigt och fnittrar. Jag tittar konstigt på dem och dem tar på sig sina allvarliga fasader.
"Jag måste åka, tjejer. Jag- jag kan inte stanna. Det här var bara en semester." Säger jag och hoppar på en hyrd motorcykel och kör iväg. Jag vänder mig om och ser deras ledsna miner. Men jag fortsätter mot flygplatsen.
(EN TIMME SENARE)
"Och här har du. Trevlig resa." Ler en flygvärd och ger mig min växel. Jag ler tillbaka. Sen fortsätter jag till gaten med min smörgås. Mm, tonfisk. När klockan slår tre öppnas gaten och jag väntar. Efter ännu en halvtimme kliver jag på planet hem.
Den här gången kommer jag inte bredvid en femåring. Utan en åttioåring, kul. Det som är roligare, två åttioåringar.
När vi ska lyfta klagar dem på oljudet, för det stör deras sömn, deras ord.
"Vilket oljud! Jag ska ringa till sonen för det här!" Klagar kvinnan, medan mannen bara skriker. När vi äntligen är uppe slutar dem klaga och snarkar högt. Jag sneglar på mannen och ser att han dreglar. Okej, nästa gång tar jag båten eller tåget istället.
Jag försöker hålla mig vaken, men sömnen sluter sig om mig.
(NÅGRA TIMMAR SENARE)
Jag känner något rinna ner för min axel. Det är blött och varmt, och luktar. Jag öppnar ena ögat och ser att det är mannen, som lutar sig på min axel, och dreglar.
"VA FAN!" Skriker jag vilket får båda gamlingarna att vakna och börja skrika åt mig. Men jag ignorerar det och hoppar över mannen som är i vägen för gången som leder till toaletten. På den korta vägen dit försöker jag springa, men jag har suttit ner för länge så jag ramlar ner på det mattklädda golvet med huvudet först. Till slut kommer jag fram och ser att det är låst.
"Herregud, vilken tur jag har idag." Mumlar jag och väntar medan jag klappar med foten mot marken. Efter vad som känns som en evighet öppnas den och visar en sjuåring. Jag rusar in och låser.
När jag är klar går jag segt tillbaka igen. Jag tvättade bort dreglet och sömnen. Jag hoppar över den åttioåriga mannen och sätter mig igen.
(ÅTTA TIMMAR SENARE)
Jag vaknar av att det är någon som talar. "Mina damer och herrar, vi landar inom kort. Spänn fast era säkerhetsbälten." Inom mig skriker jag av lycka, det blir sista gången jag ser gamlingarna! När vi landar rusar jag ut och skuttar medan jag sjunger. "Jag är hemma, jag är här hemma." Dem flesta som går förbi tittar på mig som om jag har en skruv lös, andra till och skrattar. Jag kommer ut ur flygplatsen och möts av solens starka strålar. Jag ler för mig själv och njuter. Och med hjälp av vinden flyger jag till verkstaden där Daimonas är.
"Hej, Bob." Säger jag till mannen i en oljig overall när jag kommer fram.
Han tittar på mig. "Jag heter inte Bob. Jag heter Rob." Säger han med mörk röst.
Jag lyfter upp mina händer. "Vad du än säger, Bob. Så var är min älskling?" Han visar mig min Harley Davidsson och kör ut den.
"Det blir åttahundra." Muttrar han.
"Jag prutar. Femhundra."
"Du kan inte. Åttahundra."
Jag putar med munnen. "Femhundrafemtio." Säger jag bestämt.
"Sjuhundrafemtio." Säger han irriterad.
Jag lyckas få ner det till sjuhundra och betalar han med den stora lönen jag fick av McGury. Sen kör jag nöjt iväg.
(NÅGRA TIMMAR SENARE)
Jag smäller igen dörren och skriker i hallen till mitt nya hem. "HEMMA!" Jag släpper mina väskor och rusar till sovrummet. Jag hoppar direkt i säng och somnar. Men innan mörkret omsluter mig hinner jag tänka en sak. "Hemma."
