Åh, gudarna, jag kan inte fatta att den är snart slut. Kan ni tänka er?
I alla fall, i kapitlet finns det lååånga låttexter, ni kan hoppa över. Jag har inte hunnit förkorta det, sorry. Där kommer det att bli långtråkigt, tror jag...
-------
Jag ställer mig upp på mitt eget bord. "HUR VÅGAR DU ANKLAGA MIG FÖR NÅGOT SÅNT?" Skriker jag åt honom. Ingen på hela skolan vågar röra på sig. "Alla vet att Dynamine är i elementet elds högkvarter, fångad, just nu. JAG KAN INTE HJÄLPA ATT JAG ÄR LIK EN BROTTSLING. Hur skulle jag kunna vara någon så grym, elak, stark och egoistisk? Hon är en diva som bara leker. Och alla vet att hon är i Huvudstaden, inte här! Jag är kränkt av att du tror att jag är en brottsling! HUR VÅGAR DU?!" Elever och lärare börjar att prata med varandra och titta misstänksamt på mig. "Har ni inte hört om att det finns sju personer i världen som är identiskt lik dig? Jag råkar se ut som en kopia av en brottsling. OCH JAG KAN INTE HJÄLPA DET!" Jag stormar ut ur matsalen och ingen vågar komma i min väg, alla går åt sidan och till slut är jag på parkeringen. Jag hoppar på Daimonas och kör snabbt hem, utan att bry mig om hastighetsbegränsningen. Jag hoppar direkt av och smäller upp dörren, och stampar upp tillmin garderob, och tar på mig shorts och en sport-bh. Jag öppnar ett fönster på övervåningen och hoppar ner i trädgården. Sen börjar jag springa så fort jag kan.
Jag springer förbi förvånade personer och affärer, gator, kvarter, städer. Jag bara springer och springer, slutar aldrig. När jag till slut stannar är det natt och jag har bara svettats lite. Jag ser mig omkring och märker att jag är i en skog med höga träd och tjocka grenar. Jag bestämmer mig för att klättra och hittar snabbt ett lätt träd. Med smidiga rörelser lyfter jag mig upp och hoppar gren till gren. När jag når toppen tittar jag ut över skogen ser en hög kulle längre bort, den mörka natthimlen och träd, träd, träd och mer träd. Den stora halvmånen är högt på himlen. Jag hoppar snabbt till ett högre träd och klättrar högre upp. När jag når toppen sträcker jag upp ena handen och försöker att nå månen, utan att lyckas. Jag hoppar från träd till träd för att hitta det högsta jag ser. När jag väl når det klättrar jag så högt det går och försöker att nå den silvriga halvcirkeln med mörka prickar på sig. Men jag kan inte. Jag suckar i frustration och försöker igen. Utan att lyckas.
Till slut ger jag upp, men jag fortsätter att hoppa från träd till träd. Efter vad som känns som en evighet börjar träden att glesna och jag finner mig i en helt ny stad. Den är liten, men söt. Som ett djur smyger jag mg ljudlöst fram och hittar snabbt ett bageri, där jag försiktigt öppnar dörren och springer in, tar ett bröd, och rusar ut igen. På vägen in i skogen igen mumsar jag på det söta brödet. När jag når skogsremsan hör jag en gren knäckas och jag släpper resten av brödet och gör mig redo att slåss.
Ut kommer en stor man med för mycket muskler och är kort. Jag hukar mig ner som en leopard och morrar. Mannen tittar konstigt på mig, men tar sakta steg framåt. Jag morrar mer och visar mina tänder, men han backar inte. Jag hoppar snabbt på honom och trycker ner honom mot marken. Han börjar darra och skrika, men jag håller för hans mun. Innan han kan förstå vad som hände har jag rusat in i skogen och börjar att springa hem igen.
(TIMMAR SENARE)
När jag väl når mitt hus smyger jag in och går in i köket, där jag ser att klockan är fyra på morgonen. Sömnigt springer jag till soffan så snabbt som möjligt och somnar innan jag ens hinner landa på dynorna.
(SEX TIMMAR SENARE)
Jag vaknar och hoppar direkt upp som ett djur och sträcker på mig som en katt. Jag måste sluta bete mig som ett djur. Ärligt talat, jag är rädd att jag imorgon vaknar med päls överallt. Jag går in i köket och tar ett äpple, sen går jag till mitt rum och gör mig redo för skolan.
