KAPITEL 2!!
Jag stannar och går in i restaurangen. Den är välfylld och jag måste trängas fram för att komma till baren.
"Hej! Kan jag få en GI-tallrik?" Frågar jag och försöker få någon av arbetarnas uppmärksamhet så att jag kan få mat.
"Visst sötnos, kommer upp!" Svarar en kille bakom disken och ger mig ett flörtigt leende.
Efter en stund kommer maten och jag tar brickan och letar upp en ledig plats. Bingo! Jag går fram och ställer ner min bricka just som någon annan gör det också. Jag tittar argt upp och ser att det är en tjej i min ålder. Oooj, inte vilken tjej som helst, men Vivianne. I min förra stad jag bodde i var hon min granne. Hon blev kallad 'gatans hora' inte snällt, men inte falskt. Med sitt stripigt blonda hår, blåa ögon, alldeles för mycket smink och parfym och hennes outfits med kläder som skulle vara för små för en nyfödd bebis och klackar som kan vara ett vapen.
"Ledsen, men vi tog det här bordet innan, hejdå!" Säger hon rakt i mitt ansikte.
"Åh, hej Vivianne. Ledsen, men jag bryr mig inte, ni får gå!" Säger jag och härmar hennes ljusa och pipiga röst.
"Känner du mig?" Frågar hon. Shit, skulle inte ha sagt det där. Bortförklaring, bortförklaring, bortförklaring, aha!
"Va? Nej. Jag bara sa ett namn jag tycker passar en hora som du." Svarar jag och lutar mitt huvud åt sidan lite. Jag ser hennes ansikte visa att hon är arg men säger inget.
"Vad. Kallade. Du. Mig?" Säger hon mellan tänderna. Jag lutar mig mot bordet och tittar roligt på henne.
"Man får rynkor om man grimaserar."
"Säg vad du kallade mig. Nu."
"Jag kallade dig hora." Säger jag.
"Åh nej, Samantha,"
Och jag skrattar. Jag skrattar nästan huvudet av mig. Jag blir tvungen att hålla för magen och kippa efter luft med tårar rinnande nerför kinderna.
"Jag." Skratt. "Heter." Skratt. "Inte." Skratt. "Samantha." Får jag ur mig mellan skratt. Nu är det hennes tur att titta roligt på mig.
"Jag sa bara ett namn som jag passar till en hora som du."
Det får mig att sluta skratta. Jag blir plötsligt väldigt arg, då menar jag väldigt, väldigt, väldigt arg.
"Vad sa du att jag var?!!" Skriker jag i hennes ansikte. Hon ryggar tillbaka av min röst och jag bara står där med en mördande blick.
"Ja-jag k-allade d-dig en-n h-ho-hor-r-ra." Stammar hon fram. Jag blir bara dubbelt så arg och hon flämtar till. Jag bryr mig inte och trycker upp henne mot väggen med händerna om hennes hals
"Säg det igen medan du kan." Säger jag med en galen blick i ögonen.
"Hjä-lp. Hjälp mig!" Skriker hon.
Jag känner två armar ta tag i mig och drar mig bort från Vivianne. Jag hoppar ut ur personens grepp och trycker mig mot Vivianne som står flämtande framåtböjd och har händerna om sin hals. Men jag lyckas inte då personen tar tag om min midja och drar mig bakåt medan jag försöker vrida mig loss. Hopplöst. Personen måste vara stark om jag inte lyckas slita mig fri. Han eller hon drar mig mot någonting och öppnar någonting och går ut till någonting som jag inte vet. Personen släpper mig för att stänga vad jag nu ser var en dörr ut, som nu är en dörr in för oss eftersom vi är utomhus. Jag ser nu också att det var en kille.
Och inte vilken kille som helst, utan Mixel. Mixel var min barndomskompis men flyttade ut ur staden för att hans pappa fick ett nytt jobb. Jag visste inte vart han flyttade men jag brydde mig inte så mycket sen. Jag hittade nya att vara med.
