(NÅGRA TIMMAR SENARE)
Äntligen hade jag lyckats somna men jag blir väckt när killen från macken börjar babbla om hur mycket jag är saknad i Landet och hur mycket alla element vill ha mig. Han pratade också om sig själv. Nu vet jag att han heter Adam. Allt annat brydde jag mig inte om. Men jag blev mer intresserad när han berättade om de andra elementen, och hur mycket dem erbjöd alla om dem hittade och fångade mig. Minst var jord, sen var det vatten och vind, men den som erbjöd mest var eld. Jag kommer på mig med att undra en sak om Adam.
"Vilket element är du?" Frågar jag han och tittar på hans bakhuvud, försöker döda honom med blicken.
"Eld. Jag undrade när du skulle fråga." Svarar han. Eld, som i eld? Han skrattar åt mig när han ser att jag stelnar till. "Men oroa dig inte, jag ska inte ge dem till dig utan betalt." Flinar han.
Men hans flin försvinner fort när chauffören slår honom medvetslös. Vänta, va? Chauffören stannar bilen och innan någon kan protestera har han slagit killarna bredvid mig medvetslösa också. Han tar av sig sina solglasögon och jag drar efter andan. Sedan viskar jag hans namn.
"Alec."
Han drar ut mig ur bilen och springer ifrån den. Jag undrar varför och efter hundra meter sprängs den. Som i sprängs.
Den. Sprängdes.
"Vi måste dra, annars kommer dem." Säger han och börjar dra i mig igen. Men jag stoppar honom och kramar honom hårt. Vilket förvånar mig. Jag har nästan aldrig kramat förr. Jag växte upp mestadels ensam med min fruktansvärda pappa.
"Dem?" Frågar jag och drar ifrån. Han ler sorgset och svarar mig.
"Dem är inte döda, Dynamine, dem överlevde." Jag tittar förvånat på Alec. "Så det är verkligen du? Dynamine Thymos, flickan som inte hade några krafter." Jag nickar tvekande. "Du var redan känd innan allt det här, med att inte har några krafter. Men nu har du inte en, eller två, men tre krafter." Jag nickar igen. "Jag kan inte fatta att jag bjöd ut dig." Flinar han och jag drar efter andan. Han skrattar lågt och ler. Jag kan bara tänka på en sak.
Hans leende är fantastiskt.
Sedan springer vi.
(FEMTIO MINUTER SENARE)
Jag vet inte hur långt vi springer, men vi springer snabbt. Alec flåsar tungt medan jag andas hårt. Innan tog Alec bort handklovarna och jag har nu händerna fria. Däremot vet jag inte om han behöll dem eller kastade iväg handklovarna.
"Kan vi inte pausa lite? Jag tror att vi har tid." Frågar han och jag håller med.
"Okej. Tio minuter." Svarar jag och sätter mig ner på en stubbe. Jag absorberar mina omgivningar och inser att vi är i en skog. Det ser att vara en urskog för dess tjocka och gamla träd med breda grenar, mossa som täcker överallt och torkade löv på marken som inte har blivit rörda. Jag suckar åt hur vackert allt är, från fåglarnas sång till ljusets mästerverk som får löven att bli glänsande. Jag tittar på Alec och ser att han också är förtrollad av dess skönhet. Han tog av sig kavajen och slipsen ungefär fem kilometer, solglasögonen försvann innan.
"Varför?" Frågar jag plötsligt. Jag hade försökt hålla frågan inne hela tiden, väntat på att vi skulle komma i säkerhet.
Han vänder sig mot mig med en frågande blick. "Vad då varför?" Frågar han och jag ställer mig upp så snabbt att jag måste ta ett steg får att återhämta balansen.
"Varför räddade du mig?" Frågar jag. "Jag menar, du kunde ju bara lämna mig där och-" Jag blir avbruten av hans skratt.
"Varför skulle jag? Har du inte sett på nyheterna? ALLA vill ha dig, inte bara för dina krafter och pengarna det skulle innebära, utan för din skönhet." Förklarar han och jag blir arg, väldigt väldigt väldigt arg.
