Allt förändras.. (The Fooo fanfic)

Kapitel Tjugofem ✾

Previously:

''Jag älskar dig farfar''
''Jag älskar dig också Hannah'' Hanns ögon sluts och maskinerna visar att hans hjärta slutat slå. Jag gråter hysteriskt och Felix tar mig i hans famn.
''Hejdå farfar'' säger jag in i Felix skjorta ''Jag saknar dig redan''

*Hannahs pov*

Fuck Cancer.

Första dagen efter att farfar somnat gråter jag, dagen igenom. Äter inget, pratar inte med någon även fast Ellen, Felix, Felix familj och de andra försökt ger jag inga ljud förutom små snyftningar. Gråten är tyst, jag är nerborrad i Felix säng. De vill ha mig under uppsikt tydligen, de är säkert bara rädda att jag ska ta livet av mig. Det skulle jag aldrig. Men det får inte tårarna att sluta rinna, huvudet bultar dagen igenom och mitt fixade hår från dagen innan är hoptrasslat på ryggen, sminket bortgråtet. Jag lämnar inte sängen på hela dagen och ingen tjatar på mig om att göra just det heller. De sitter bara där en och en, pratar med mig utan att få svar eller håller mig i handen och säger att allt blir bra, att han mår bättre nu. Jag vet det... men jag mår sämre, jag saknar honom så mycket, han var förutom Lucas min närmaste släkting, en som jag berättade allt dör, hur ska jag klara mig utan honom? Kommer det någonsin bli bättre för mig, kommer jag gå in i desperation, bli psykiskt sjuk och börja... jag vet inte. Jag ångrar allt jag sagt nej till, valt att va' med en kompis istället för att åka till farfar vid stugan, åkt med andra släktingar bort till Öland istället för att åka till Stocholm och till farfar. När jag valt att sitta i någon annans knä istället för hans. Om jag bara skulle kunna få tillbaka den tiden, men det går inte, han är borta. För alltid. Han dog framför mina ögon och jag kunde inte göra något.

Andra dagen, går jag upp, bara för att gå på toaletten. Men ändå. Jag gråter inte ska tiden men mycket. Ellen åker till farfars hus och hämtar fotoalbum från när jag var mindre. Sommrar, vintrar, vårar och höstbilder från stugan, hemma, Gotland, Öland, Stockholm, utomlands och massa olika badplatser. Farfar lärde mig simma, han lärde mig cykla, han körde mig olika svampar, blommor och djur. Han var den först som gav mig jordgubbar och sen dess har jag älskar dem. Bilderna är många. Både Felix och de andra sitter och kollar med mig, de ställer inga frågor, förutom dem jag kan svarar ja eller nej på. Inga ljud lämnar mina läppar den dagen heller. Jag försöker, det är inte det. Men det går inte, inte ett ljud får jag fram.

Tredje dagen så får jag reda på att mamma, pappa, Lucas och Julia har kommit upp. De bor på hotell inne i stan. De sa till Cecilia att de kändes fel att bo i farfars hus. Tomt. De var där, i farfars hus, men åkte igen. Men jag ville inte prata med dem heller. Cecilia gav mig telefonen men jag förde den inte ens mot örat, jag stirrade bara på den och gav sedan tillbaka den. Hennes varma och förstående ögon log mot mig och hon kramade mig och gick ut. En ensam tår rullar ner för mina kinder ibland, men inte ofta längre, i vissa anfall kommer de ibland också. Jag sover knappt heller, mardrömmar om olika sätt farfar dör utan att jag kan göra något. Jag vaknar skriker, kallsvettig, förvirrad med tårarna rinnande. Väcker Felix och känner mig hemsk, jag är ju inte speciellt tacksam, eller jag är det men jag har inte visar det alls.

Fjärde dagen, jag äter för första gången, tårarna har slutat komma förutom under mardrömmarna som nu inte bara handlar om farfar utan också Felix och Lucas. Påkörda, mördade, maskiner som piper om att deras hjärtan slutat slå, att jag tvingas välja en som får överleva medan de andra dör. Jag säger inget den dagen heller men jag ler för första gången och går faktiskt ner en gång. Lucas och pappa kommer förbi och försöker få mig att prata men misslyckas. De har minde chans än Felix, Felicia och Cecilia att få mig att prata, de fortsätter bara att prata om farfar, jag orkar inte. Lucas sa egentligen inte mycket men pappa pratade på om att han ver att farfar mår bättre nu, att farfar älskar oss alla, att han vill att vi ska ha det bra. Tror han att han vet något? Han var inte där! Sluta försöka förstå, Lucas såg mina sorgsna ögon och läste av mig, han förstod att jag tycker att pappa är jobbig, jag vet att det är hand sätt att hantera sorgen av hanns pappa men det är inte mitt sätt.

Femte dagen hade jag den värsta mardrömmen, jag sprang, såg Felix ligga på marken bredvid farfar, skrika. Men det spelade ingen roll hur mycket jag sprang, jag kom inte fram. Jag såg dem dö framför mig. Flera gånger om. Jag pratade dag fem. Jag tackade alla i Felix familj, kramade dem och satt hos dem när de åt, jag åt lite mat, men spydde upp det efteråt. Jag duschade för fösta gången sen den dagen. borstade håret och bytte från pyjamasbyxor och en av Felix t-shirts till andra pyjamasbyxor och en annan av Felix t-shirts. Sov, skrek, vaknade, sov, skrek, vaknade, sov igen för att vakna av mitt egna skrik igen.

Sjätte dagen, åkte jag till farfars hus, ensam. Jag lätt ingen följa med mig. När jag dit tog jag en av farfars tröjor och tog på mig under min onepice. Gick runt i hans hem, somnade i hans säng utan mardrömmar, gick in i det rummet jag och Ellen brukade sova i. Samma rum som jag hade Felix resväska i. Det var i det rummet som jag "fick" hanns nummer. Jag kollar runt i rummet och ser att samma lapp Sitter kvar på spegel "Är och handlar, är tillbaka om en halvtimme. Om inte så läs denna lappen igen.'' Jag tar ner den och lägger den i fickan. Han är.. var inte hör så ofta och städade antar jag. Sen åkte jag till ja till Felix hus, och återtog min inövade vana. Sova, skrika, vakna, sova, skrika, vakna..

Sjunde dagen, en vecka sedan det hände och jag var inte ens och sa hejdå till Emma Carl och Simon igår. Mamma ringde och sa att begravningen är på onsdag, begravning.. Felix kom in efter att jag lagt på och jag satt och stirrade på honom. Det ända jag sa var "farfar är död'' och så grät jag, länge och mycket. Han satt bara där och kramade mig, inte ett ord lämnade hans läppar. Jag var glad över det. glad över att de inte pressade mig att prata, veken med dem eller med en kurator. Och sen fyller Felix år på fredag, om sex dar. Inte har jag tänkt på det heller. Bra flickvän jag är... Jag somnade i hans famn, utan mardrömmar och sov en hel natt. Den första hela natten sen han dog.

~~

Lite deppigt, men jag hoppas ni gillar det ändå.
<3