Allt förändras.. (The Fooo fanfic)

Kapitel tjugosex ❁

Previously:

Bra flickvän jag är... Jag somnade i hans famn, utan mardrömmar och sov en hel natt. Den första hela natten sen han dog.

...

Söndag. Begravning på onsdag och jag har inte lämnar huset sen jag var i farfars hus. Det är inget jag planerar heller. Ingen träning, inget smink, inga jeans, klänningar eller fixat hår på en vecka. Knappt någon mat. Det jag får i mig spyr jag upp igen. Jag vet inte varför, det vägrar bara stanna kvar. Men skola imorgon, jag måste gå det vet jag och jag ska det men jag vill inte. Dra på ett leende på läpparna, lyssna, prata och låtsas som om jag mår bra, jag orkar inte. Men jag måste klara det, det är lika bra att dra på sig masken och ta sig igenom dagen. Jag är ensam under förmiddagen, Felix tränar, Felicia är inne på stan med någon kompis, Ellen skulle göra något med Carl som tydligen stannat i Stockholm och Cecilia var och jobbade. Jag sov, kollade på alla bring it on filmerna, duschade och lekte med Dante.

Måndagen börjar med att jag vaknar runt halv sju av att Felix spelar till mig i sömnen, och jag kan inte somna om. Jag krånglar mig upp från sängen och går ner. Dante sitter och vill gå ut, jag har inte hjärta till att säga nej utan tar på mig skor och jacka och går ut med honom i pyjamas. När jag kommer tillbaka är Felix uppe och han säger att Cecilia åkte till jobbet innan jag gick upp. Jag häller upp yoghurt i en skål och har ner banan och jordgubbar. Tar en sked och börjar tugga sönder frukten. Häller ut resten i slasken och går upp igen. Inte hungrig. Jag tar på mig en vit stickad tröja och svarta jeans. Halsbandet jag fick av Felix och en klocka. Jag tar fram mitt smink och sminkar över de mörka ringarna under ögonen. Jag sminkar mig för att inte se så trött ut men misslyckas, stort. Felix kör och jag säger inte mycket. Kramar honom vid skåpen, tar mina grejer och går till min lektion. Spanska, jag försöker lyssna men det fastnar inte. Marcel - våran lärare, pratar på om något muntligt prov, jag får ta igen det sen antagligen. Så fortsätter dagen, matte, religion, psykologi och svenska. När jag äntligen får gå hem har jag inte sagt mycket, hej, okej, ja, nej, hejdå. Jag bröt bara ihop en gång då jag sprang till närmaste toalett och grät, någon jävla idiot sa något om hur trött jag såg, att det såg ut som om någon dött och att jag inte skulle komma tillbaka förens jag såg normal ut. Tönt. Jag slog till honom och sprang.

Tisdag. Skola, jag tog det försiktigt med maten, åt inte för mycket ifall att det skulle komma upp igen. Engelska, idrott, individuellt val, ekonomi, hålltime, Matte. Tillbaka till Felix. Mamma och Julia kom förbi med en svart klänning utan band, knälängd ungefär, med tunt material. Begravningen imorgon, jag, mamma, pappa, Lucas, Julia, kusiner hemifrån, faster och farbror, vänner till farfar härifrån och hemifrån. Ett av farfars syskon som närmar sig åttio, några sysslingar till mig och Lucas. Det är listan på människor som kommer. Jo och Felix också. Jag behöver honom och farfar gillade honom. Det går inte att säga något mer om det.

Onsdag morgon, går upp, duschar, äter en lätt frukost frukost. Men det spelar ingen roll, det känns som om den kommer upp igen. Men jag lyckas få behålla den. Nervositeten kommer krypande, utan att någon vet om det så ska jag sjunga, farfar sa det en gång när jag var mindre, men jag kom inte på det direkt. Låten är egentligen om en tjej som förlorar sin kille men med några ändringar så blir det mer om en tjej som förlorat någon betydelsefull. Runt tio är jag fixad och klar med mörkt smink, svarta skor, plattat hår och den svarta klänningen det ända som inte är vart är halsbandet. Felix kommer efter med svart skjorta, svarta jeans och mörka skor. Vi blir hämtade av Lucas och Julia och Lucas kör under tystnad till gustavsbergskyrkogård. Anledning till att den är där är för att farfar växte upp där och farmor är begravd där, han kommer ligga bredvid henne i varsin runor. Lucas parkerar utanför grinden där det redan står bilar och vi går tyst in. Det ända som låter är gruset som knastrar under våra fötter när vi går mot kapellet. Mamma kramar mig där inne och jag hälsar på lite annan släkt. Vi blir visade till ett rum som påminner lite om en kyrka fast mindre och inte lika dekorerat. Jag sitter bredvid Felix näst längst fram med mamma och pappa framför och Lucas och Julia på andra sidan om mig. En präst börjar prata och farfars runa står längst fram på ett bord med blommor runt. En bild på honom där han ler står bredvid och redan då blir mina ögon tårfyllda. Pappa håller ett fint tal om farfar och min faster också. Rn av mina kusiner som är väldigt kreativ har skrivit en dikt som han läser. En annan av mina kusiner spelar en bit på en flöjt. Jag pratade med Lucas om min ide att sjunga och han lovade att spela gitarr då han tyckte att det blir bättre akustiskt. När det är våran tur att gå fram släpper jag Felix hand och tar Lucas. Tillsammans går vi fram och Lucas tar tag i gitarren och tillsammans tar vi oss igenom låten.