Allt förändras.. (The Fooo fanfic)

Kapitel fyrtioåtta ❥

Previously:

Jag hör inte vad Hannah säger till Ellens föräldrar men hon gråter igen.

Även om Hannah kanske inte hatar mig kommer säkert Ellens föräldrar att göra det. Jag är anledningen till att deras dotter är död.

..

*Hannahs pov*

Jag ger upp. Just när allt får bra med mitt liv, så dör någon.

Om jag tänker tillbaka ett halvår, så hade jag nyligen kommit till Stockholm, med min bästa vänn. Vi skulle skaffa en lägenhet tillsammans, vi hade min farfar som stöd i fall något skulle hända.

Och mycket hände.

Det känns som flera år sedan vi gick ut nian men vi har knappt gått halva första året på gymnasiet.

Men jag får ändå inte ge upp, jag har många fina människor kvar i mitt liv, som finns här för mig så länge som jag finns här för dem.

Men man måste ta vara på tiden, allt kan gå så fort, en bil som kommer. Eller bara att somna lite lätt.

Gör något av tiden du har med familj och vänner. Slösa inte tid på människor du inte gillar eller bryr dig om. För vad är meningen med det?

Och minns saker, ta kort, skriv ner eller vad man nu vill göra. De minnen kan vara anledningen till att du fortsätter kämpa när allt känns tufft och man tycker att världen är emot sig.

Istället för de människor man inte gillar. Måste man tänka på dem man bryr sig om.

De människor man älskar.

Citatet " håll dina vänner nära men dina fiender närmare" är fel. Varför skulle man? Varför ha "fiender" över huvudtaget? Varför ödsla tid på så kallade fiender?

Onödigt.

Det har jag lärt mig nu.

..

Svarta kläder, vita blommor sönder gråtna ögon och känslor massor med känslor.

Det är en begravning.

Och jag är på en, för andra gången inom bara några månader, för en till människa som stod mig nära.

Men nu är det begravning i Oskarshamn istället för Stockholm.

Urnan står längst fram i kapellet, omringad av blommor och foton av Ellen.

Runt omkring mig snyftar människor och framför mig sitter Ellens mamma, pappa och syster. Bredvid mig till höger sitter hennes farfar och till vänster har jag Oscar och bredvid honom Felix. Bakom oss sitter Omar och Ogge.

Alla klädda i svart. Ellen hade hatat det, hon gillade ljusrosa. Inte för att hon hade något emot svart men bara inte så mycket.

Tal kommer och när jag killarna, Emma och Simon går fram för att lämna fram varsin blomma så hör jag att dörren öppnas.

På vägen tillbaka ser jag att Adam och Carl har satt sig längst bak. Hur vågar de? Jag ser att Emma och Simon också märkt de två killarna och båda ser äcklade ut.

Emma och Simon är ett par sedan de var hos oss i Stockholm och de verkar ha det bra tillsammans.

..

När begravningen är slut åker jag och Felix med Ellens familj till deras hus och resten kommer efter.

Det bjuds på lite fika och vissa försöker till en början att ha lite samtal med andra men man kan nästan ta på sorgen och det är inte så många som pratar alls.

''Hannah?'' Felix vinkar åt mig att följa med och vi går ut i höstkylan.

''Ja?'' Frågar jag när vi kommer ut, blåsten biter i mina kinder och molnen ligger tungt över oss.

''Kat ringde och vi måste åka upp igen'' Säger han och kollar på mig lite oroligt.

''Vadå nu?'' Säger jag och huttrar.

''Mm'' han nickar och kramar mig ''Fryser du?''

''Lite'' Säger jag in i hans svarta skjorta.

Vad är det med mig och alltid blöta ner han skjortor med tårar?

''Förlåt'' Viskar han.

''Jag förstår''

''Tack''

Jag kollar upp på honom och ler lite. Han pussar mig på pannan och jag går in, jag möter killarna i hallen och säger hejdå.

Men när jag hör att bildörrar slår igen går jag ut och ställer mig på trappen igen.

Jag ser taxin försvinna och antar att de ska åka tåg eller flyg upp.

Just när taxin försvinner runt en krök känner jag något mot handen. Jag håller upp den och ser en liten snöflinga smälta bort av värmen från min hand.

Den fösta snön. Jag kollar upp och känner fler snöflingor landa i mitt ansikte men fort smälta.

''Vad gör du?'' Emma kommer ut och ställer sig bredvid mig.

''Det snöar'' Konstaterar jag och hon ler genast.

''Äntligen!'' Säger hon och kollar uppåt mot molnen.

''Ellen älskade snön'' Kommer Simon bakom Emma och säger.

''Ja, men hon klagade jämt på det för att det inte gick att cykla'' Säger jag och skrattar till åt minnena.

''Ja, hon vägrade åka buss till skolan'' ler Emma.

''Hon hatade det'' Lägger Simon till.

Det blir tyst och Simon lägger en arm runt mig och en runt Emma.

''Så var de vara tre kvar'' Mumlar han och jag märker att mina ögon fylls med tårar.

''Men vi har varandra och det är vad som betyder något'' Säger Emma ''vi kommer aldrig glömma henne, man kan inte glömma någon man älskar''

''Och hon kommer alltid finnas här på något sätt'' Avslutar jag och vi står tysta, med snön fallandes runt omkring oss och mins allt som har hänt, allt bra såklart.

The End.

~~

Egentligen så tänkte jag ha ett annat slut men det kommer hända i bok 2!

För ja nu har jag bestämt mig för att skriva en till.

Tack för alla som har läst och jag hoppas att ni gillat det jag skrivit!

Puss på er och tack för allt!

<3