Your Choice // M.G

Del 8

Marcus

Hej

Jag

Förlåt

Marcus
Gör inget jag borde börjat följa dig på Insta först

Jag

<3333

Martinus POV

Jag kollar på Marcus som sitter med mobilen upp tyckt i ansiktet och ett leende på läpparna.

-Varför sitter han med mobilen hela tiden? frågar Ella.

-Han chattar med tjejen vi tog upp på scenen idag, säger jag.

1 Augusti (sry för tidshopp men har inget att skriva om)

Den synen. Hennes läppar mot hans. Ilskan bubblar inom mig. Inte nog med det, hon kysste tillbaka. 

-Martinus, ropar hon och försöker ta sig fram till mig på smidigaste sättet utan att snubbla över alla stenar och trädrötter här ute i skogen. Jag skakar på huvudet och låter mina tårar rinna ner för mina kinder. 

-Det va ditt val, säger jag och lämnar henne. Jag springer allt jag kan struntandes i den stora vägen som kommer om några 100 metrar. Låt bilarna döda mig. Jag orkar inte längre. Allt hot från han och hon vet om dom, och ändå gör hon så mot mig.

Ellas POV

-Martinus! jag ropar och springer allt jag kan för att komma fram till honom. Rädslan inom mig växer och växer ju närmre vägen han kommer. Jag tar upp min mobil och ringer Marcus medan jag springer. 

-Marcus. Martinus, jag kan knappt få ut några ord.

-Var är ni? frågar han oroligt.

-Väg..., jag snubblar och tappar mobilen. Skärmen sprack och mobilen slocknar sakta. Tårarna rinner och rinner ner för mina kinder. Jag kollar mot Martinus. Jag hinner aldrig fram. Det är omöjligt. Just i den sekunden åker en bil in i honom. Jag vänder bort blicken med tårarna forsande ner för kinderna. Jag klarar inte av att se det, allt är redan skit och jag har redan hemska bilder från mamma så jag behöver inte mer ifrån Martinus. Jag hör hur bilar tutar och ett ambulans ljud kanske polis också, jag vet inte jag kan bara inte titta. Jag lutar mig mot trädet och låter mina tårar bara rinna. Först försvinner mamma från mitt liv, sen Albin och nu Martinus. Jag vet inte hur länge jag sitter här och gråter och lyssnar på alla som tutar och polissirener. Men helt plötsligt känner jag någon som sätter sig på huk bredvid mig. Jag kollar på personen och ser att hon bär en polisbricka och poliskläder. 

-Varför sitter du här helt ensam och gråter? frågar hon mildt.

-Martinus, säger jag lite skakigt och torkar mina tårar. 

-Är det killen som blev påkörd? frågar hon och jag nickar. 

-Känner du hans föräldrar, frågar hon. 

-Ja, jag vågar inte säga att jag är hans flickvän. Jag vet inte ens om han vill det, men jag kommer alltid att älska honom.

Ojojoj

Rösta och kommentera