Your Choice // M.G

Del 27

3 Oktober

Ellas POV

En arm läggs om min midja och jag fortsätter att låtsas sova. Jag vill inte att han ska se mig ledsen. Jag vet att han kommer vilja hjälpa, jag vet att han kommer tvinga mig att stanna. Men jag vill inte att han ska lägga sig i, i mitt liv längre. Hur mycket jag än vill glömma honom så kommer jag aldrig göra det. Det va han som öppnade upp mitt hjärta, som rev ner min mur. Men nu kommer jag bara bygga upp massa murar igen. Det är nog bäst så.

-Är du vaken? hör jag han viska med sin hesa morgon röst. Jag ligger kvar utan att svara. Han får inte se att jag inte mår bra. Min mobil plingar till. Efter några sekunder sträcker han sig mot den.

Martinus POV

Jag vet att jag inte borde kolla i hennes mobil, jag vet att jag kommer ångra mig. Simonas namn syns på skärmen och jag läser vad det står Om du inte kommer hem snart blir det inte kul för dig. Oron växer inom mig. Jag slår snabbt in hennes kod och börjar läsa hela konversationen.

Ung jävel

Ingen vill ha dig, Martinus tycker bara synd om dig

Kom hem annars blir du utan middag

Ser att du inte gjort läxan, varför då. Du vet vad som händer.
*

-Martinus snälla, avbryter en skär röst mitt läsande. Jag kollar på Ella.

-Varför har du inte sagt något. Detta är allvarligt, säger jag lite strängt. Jag kollar i hennes glansiga ögon och ångesten börja sakta komma.

-Ella varför har du inte sagt något, säger jag allvarligt men hon svarar inte. Hon kollar besviket på mig.

-Ella snälla jag vill ditt bästa, säger jag sorgset.

-Det gör inget, mumlar hon. Jag kollar chockat på henne.

-Är du på riktigt dum. Fattar du inte att din mamma hotar dig. Hör här, säger jag och börjar läsa upp några sms.

-Så synd att Martinus hann i tid. Du skulle varit död om inte Martinus kom emellan. Ellie är så mycket bättre än dig du borde inte finnas, läser jag direkt ur hennes mobil. Jag kollar på henne och hon brister ut i gråt. Jag omfamnar henne och stryker min hand över hennes rygg.

-Ella förlåt. Men det är viktigt att du ska må bra. Hon är ju helt sjuk i huvudet, viskar jag i hennes öra. Ella bara gråter och gråter. Jag har aldrig sett henne gråta så här mycket. Hela min axel är helt blöt. Detta gör att mitt hjärta brister, jag vill inte se Ella ledsen. Det är hemskt. Dörren öppnas till mitt rum och jag möts av mamma. Hon kollar oroligt på mig då hon ser Ella. Jag mimar senare och hon nickar och går ut igen.

-Ella kan vi ta det med mina föräldrar så kan vi gå till polisen, säger jag men hon skakar på huvudet.

-Du. Vi måste. Även om du inte vill så måste vi, säger jag lugnt. Det knackar på dörren och jag mumlar kom in och strax där efter öppnas dörren.

-Vad har hänt? frågar Marcus som kommit in i mitt rum. Jag räcker honom hennes mobil och han tar emot den. Efter några sekunder så plingar det till igen. Marcus ansiktsuttryck ändras till ilsket. Han ger mig mobilen och jag läser och ilskan kokar inom mig. Nu får jag nog. Jag lyfter upp Ella och sätter henne i Marcus famn och börjar gå ner med hennes mobil i handen. Jag går in i köket där dom sitter. Dom kollar upp på mig.

-Läs, säger jag och ger dem mobilen. De tar den och börjar läsa. Efter någon minut kollar dom på varandra och sen mig.

-Vem har skrivit detta? frågar pappa.