Your Choice // M.G

Del 32

Ellas POV (sry om det finns stavfel. Orkar inte kolla igenom)

Jag kollar på Martinus som lämnar Marcus helt ensam. Stackars Marcus.

-Ella kom! ropar Axel.

-Sry Axel men jag måste verkligen prata med Martinus, säger jag och börjar springa efter honom.

-Martinus stanna! ropar jag och han stannar. Han vänder sig om och kollar frågandes på mig. Jag bara står där tyst utan att säga något. Det va typ inget som jag behövde säga. Jag ville bara se honom och kanske ge honom en kram. Sen ville jag fråga hur han mår eftersom han verkar rätt nere.

-Ville du något? frågar han.

-Egentligen inget. Jag ville bara se hur du mår, säger jag.

-Jag mår bra. Antar väll att du också mår bra, säger han.

-Martinus ljug inte. Du kan inte ljuga för mig, säger jag.

-Jag vet, säger han drygt.

-Förlåt, säger jag. Lite ont i hjärtat fick jag av hans dryghet. Men jag vet att han bryr sig. Jag kollar på hans ryggtavla som blir mindre och mindre. Han stannar och kollar bak på mig.

-Det va ditt val, säger han. Jag biter mig i läppen innan jag går tillbaka till Axel. Det är mitt fel att han mår dåligt. Alla säger att det inte är mitt fel för att vara snälla. Men dom vet att det är mitt fel. Det är bara mitt fel.

-Gick det bra? frågar Axel.

-Visste inte att han mådde så här dåligt, svarar jag och sätter mig ner i gräset.

-Vi kanske ska göra slut Ella. Jag känner att det inte finns så mycket kärlek mellan oss men att vi kanske kan vara kompisar, säger han.

-Du och Martinus passar så bra. Den kärleken ni har till varandra är enormt magisk, säger han.

-Tycker du? frågar jag.

-Inte bara han, hör jag en röst säga. Jag kollar upp och möter Marcus.

-Snälla bli ihop med honom, säger Axel. Ett skratt lämnar mig då det låter konstigt att ens kille säger att man ska bli ihop med sitt ex.

-Han vill inte prata med mig, säger jag.

-Skojar du. Han låser fan in sig på sitt rum och sitter där hela jävla dan. Han äter inget och det ända som går runt i hans huvud är du, säger Marcus.

-Snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla snälla, säger båda.

-Det är nu du ska sucka ett okej och börja gå hem till oss, säger Marcus.

-Okej, "suckar" jag och börjar gå.

-Nöjda! ropar jag.

-Ja jätte! ropar dom tillbaka. Egentligen vet jag inte varför vi ropar till varandra. Jag är inte ens så långt ifrån.

*

-Hej Ella, säger Gerd Anne som öppnat dörren.

-Hej, säger jag.

-Hur mår du? frågar hon.

-Bra. Tack för all hjälp, säger jag och hon ler vänligt.

-Vill du komma in? frågar hon och jag nickar lätt.

-Är Martinus hemma? frågar jag.

-Ja. Han är uppe på sitt rum. Kan du snälla försöka få honom på bättre humör, ber hon.

-Det va därför jag kom hit.

-Tack Ella. Han är verkligen inte sig själv. Kan du ta upp denna brickan till honom? frågar hon. Jag nickar och tar emot den. Jag börjar gå upp för trappan med brickan. Jag känner på Martinus dörr och den är såklart låst. Ett klick hörs från dörren och den öppnas.

-Får jag komma in? frågar jag. Han nickar lätt och låter mig komma in. Jag ställer blickan på hans skrivbord och sätter mig på stolen.

-Förlåt för att jag va så dryg innan, säger Martinus som satt sig i sängen.

-Det gör inget, säger jag.

-Vill du ha? säger jag och pekar på brickan.

-Vad finns det? frågar han.

-Jordgubbar. Banan. Mango smoothie. Plättar, säger jag.

-Jag kan ta sen. Men ska du inte gå till Axel, säger han.

-Vi gjorde slut, säger jag.

-Varför? frågar han lite chockat.

-Han ville att du och jag ska vara ihop, säger jag.

-Oj, säger han och kollar på sina händer. Min blick åker också ner dit.

-Du försökte verkligen, säger jag.

-Va?

-Glömma mig. Jag har märkt att du gömt undan alla saker du fått från mig. Alla utom en sak som du verkligen försökte. Ringen, säger jag.

-Aha. Det va lönlöst att försöka så jag tog tillbaka ringen efter 5 dagar, säger han och pillar lätt med den.

-Jag har faktiskt saknat dig, säger jag.

-Axels kyssar är inte som dina. Dina är speciella och jag älskar dom, säger jag. Ett leende tar plats på hans läppar. Han reser sig upp och går fram till mig och får upp mig på fötter.

-Du menar dessa, säger han och trycker sina läppar mot mina. Jag ler i kyssen. Gud vad jag har saknat hans läppar. Hans famn. Hans trygghet. Han.

Ihop eller inte ni bestämmer

Rösta och kommentera</3