Your Choice // M.G

Del 34

20 November

-Ella! ropar några efter mig där jag går i trappan i skolan. 

-Ja, säger jag och stannar och vänder mig om. Jag kollar tröttsamt på Tyra och Mira som stoppat mig. 

-Vad vill ni, suckar jag.

-Att du ska lämna Martinus, säger Tyra.

-Om inte? 

-Om du inte gör det ska vi se till att du får ett helvete, säger Mira och de går lite närmare mig.

-Well I don't care because he's my everything, säger jag. Tyra och Mira ger varandra varsin blick innan dom knuffar mig hårt i bröstet så att jag tappar balansen. Alla mina böcker landar i trappan och det känns som allt är i slowmotion. Vilken sekund som helst kommer jag nudda den stenhårda trappan och kanske till och med bryta något. Men det händer aldrig. Något ganska så mjukt fångar mig.

-Är ni dumma i huvudet! hör jag Martinus ryta. Det va han som fånga mig. Ett svagt leende tar plats på mina läppar. Han och Marius hjälper mig att ta upp alla mina böcker och papper som ligger lite utspritt på trappan. Jag känner allas blickar bränna. 

-Ni borde gå till en psykolog. Man gör inte sånt här. Fattar ni det eller måste jag ha en lektion om hur man uppför sig, säger Martinus. Jag bestämmer mig för att inte säga något för jag vet att man inte ska lägga sig i när han är arg. 

-Vad händer här, hör jag min faster säga. 

-Well dessa idioter knuffa Ella så att hon kunde slagit ihjäl sig. Tänk om ingen av oss va här, säger Martinus och kollar på dom andra i klassen. 

-Vårda ditt språk Martinus, säger min faster. Shit ibland vill jag bara sjunka genom marken, speciellt i sånna här situationer.

-Ska jag vårda mitt språk. Det dom gör är 10 gånger värre. Ni ska bara veta hur mycket dom har gjort, säger han. 

-Wow jag är chockad att ingen har något att säga. Ni alla vet hur mycket dom har gjort mot Ella men ni har inte gjort något åt det. Ni vet hur mycket jag har kämpat för att få dom att sluta. Ni vet hur mycket skit vi har gått igenom. Ni vet hur lost jag är utan Ella. Ni vet hur mycket jag älskar Ella. Vill ni ha tillbaka gamla Martinus. För han kommer att komma tillbaka om detta fortsätter, säger han till alla i klassen och går ifrån. Jag tror att det blev för mycket för honom. Jag känner hur alla kollar på mig. Varför mig. Jag har inte sagt något. Dom behöver inte kolla på mig. Jag kollar ner i golvet då jag inte vet vad jag ska göra. 

-Jag tror att vi ska prata. Ni andra kan gå till era lektioner, säger faster. Alla börjar gå till sina klassrum typ.

-Marcus vart ska du? frågar Malin. Min moster heter Malin. Han vänder sig om och går baklänges och pekar lätt med tummen bakåt. 

-Jag ska prata med Martinus. Eller försöka, det sista sa han lågt men jag hörde. 

-Okej säg att han kan komma till oss när han känner sig redo, säger Malin. Kan inte jag också komma när jag känner mig redo? Jag vill inte gå utan Martinus. Det är alltid han som pratar. Ska jag prata nu. Fast jag måste också prata någon gång. Han kan inte hela tiden prata. Om jag aldrig får prata för mig själv vad jag tycker och tänker kommer jag nog aldrig våga göra det. Bara för att han alltid har gjort det istället för mig. Jag sätter mig på ett trappseg och kollar på Malin spm står framför oss. 

-Så tjejer vad hände, säger hon.

-Hon börja tjabba med oss och skryta om att Martinus är hennes bara föra att Tyra också gillar Martinus, ljuger Mira. Jag sitter tyst och säger inget. 

-Ella stämmer det, säger Malin och kollar på mig. Jag ska precis öppna munnen men blir avbruten. 

-Så ni ska ljuga nu också. Räcker det inte med att ni nästan dödat Ella två gånger. Hon låg i koma i 2 månader. Läkarna sa att dom inte kunde göra något. Vi fick se  om hon vaknade. Ni har tur att hon vaknade. Tänk då om hon inte vaknat. Då hade det varit ert fel att hon dött, säger Martinus som kommit tillbaka. 

-Det där va bara Mira, säger Tyra.

-Vem bryr sig om vem av er det va. Sen tog ni med er Adam i ert spel. Well jag va nära på att dö. Hela sommaren försvann pågrund av er  två och ert försök att få mig. Sorry men detta hjälpte inte ett piss. Jag älskar Ella och kommer alltid att göra det. Jag hatar er. Jag kan förlåta er för det ni gjort. Men jag kommer fortsätta att hata. Tycker ni själva att detta va smart gjort? fortsätter han. Jag kollar på Mira och Tyra som hade börjat gråta. 

-Det är inte ni som ska gråta. Det är jag och Martinus som borde göra det. Det är ert fel att det blivit så här, får jag ur mig.

Asså ni fattar inte hur mycket jag spam klickar på Spara grejen. Innan skrev jag detta kapitlet och så hoppade min mobil ur appen så ALLT försvann. Sen har jag gått hela dagen och tänkt på vad jag skrev för att jag inte kom på det och nu för två timmar sen kom jag på det och så kasta jag mig på datorn och börja skriva så att jag inte skulle glömma. Men det är ändå lite tur att det försvann för jag känner att denna blev mycket bättre än det som försvann.

Rösta och kommentera<333 sprid gärna boken till kompisar, släckt och fiender om ni tycker att dom ska läsa....I don't know XD