"Just another player"

~12~

Jag plingade på Hyun Sungs dörr, efter en liten stund öppnade hon."Hej Rose! Välkommen in!" Hennes chokladbruna ögon blev varma och hon log, jag log tillbaka och steg på. "Vi har lite sällskap, stör det dig?" Sällskap? Kan det kanske vara hennes vänner? Eller kanske hennes föräldrar? Ifall om det är någon av dem så skulle det inte alls störa mig, "nej, inte alls Hyun Sung de-" jag blev helt fastfrusen när jag såg vem det var. Killarna från skolan?!

"vad gör DEM här?!" Jag halvskrek nästan över hela lägenheten. "Jo dem villa gärna komma och prata med dig, och jag kunde inte säga nej det är liksom min svaga punkt" Hyun Sung log nervöst och lekte med hennes fingrar. Jag slängde en snabb blick på dem, och ja alla sju var där och drack sitt te på det fridfullaste sättet. "Gud vill verkligen straffa mig" jag mumlade och satte mig på soffan med en duns.

"Kom igen Rose! Vi är inte så dåliga!" Park Ji-min kommenterade. "Okej, så att ni byter tjejer nästan varje dag, har samlag med olika tjejer nästan varje dag och leker med deras hjärtan, är det okej?!" Jag pratade högt, nästan irriterat över det han hade sagt. "Jag förstår att du kanske är arg för att vi kom" Kim Nam-joon gav Park Ji-min en blick och vände sin blick mot mig på nytt. "No shit!" Jag svor och såg hur killarna började resa sig upp, på väg att gå ut. Mitt ansikte blev ill rött av ilskan som bubblade i min mage.

Jag blev så arg för att killarna skulle alltid finnas vart än jag var, som om dem leker följa-John. jag kom hem till Hyun Sung för att spendera tid med henne, jag var ju redan hos killarna igår!

Men plötsligt hördes ett högt och stark ljud ute. Jag gissade direkt på att det skulle bli oväder. Jag såg mörka nästan svarta moln ute som började komma närmare oss, och just då kom regnet som sprutade vid fönsterrutan. Jag hoppade nästan fyra meter högt upp, tjöt till och tänkte mitt huvud. Som om jag var rädd för något. Och det var jag, åskan. "Rose var det du som tjöt?" Hyun Sung såg helt normal ut. Jag antog att hon och killarna är inte rädda för åskan alls. "Ja, ni kanske ska förstå att jag är lite rädd för åskan" ett till brak smällde ute och jag tjöt till igen. "Ja det verkar som om du är livrädd för åskan" Jung Ho-seok beundrade mig med hans glittriga svarta ögon.

"Nej" Jo.

Jag började skaka. När det blir någon slags oväder ute så börjar jag skaka, jättemycket. Jag vet inte varför och hur men det bara händer automatiskt.

Mina händer täckte fortfarande mitt huvud tills ett till brak smällde till ute och just då blev det helt mörkt. Elen gick ut. Jätte bra, precis vad jag behövde. "Tusan! Hörni jag går och hämtar ficklampor till oss alla" Hyun Sungs röst hördes. "Jag följer med dig" Min Yoon-gis röst hördes också. Jag satt ensam i mörkret och skakade.

Hjälp mig, någon.

När den tanken slog till mig var jag nära att få tårar. Jag planerade inte alls att min dag skulle gå såhär dåligt.

Så jag satt där i det mörka vardagsrummet och skakade som ett litet svagt djur som blev helt plötsligt omringad av sju vargar, redo att bli uppäten. Det lilla svaga djuret är helt fastfrusen och kan inte gå någonstans. Hur mycket det försökte lyckades det lilla djuret inte komma undan.

På något mirakulöst sätt lyckades jag hålla in mina tårar och fick istället världens klump i halsen. "Rose, vart är du?" Kim Nam-joon pratade, jag förstod att han letade efter mig. Men varför? "Jag är h-" min röst bröts. Jag harklade mig, "jag är här Kim Nam-joon" min röst lät så skakig och osäker.

Det blev en lång tystnad i vardagsrummet, vart är Hyun Sung och Min Yoon-gi? Inte sjutton vet jag. Dem borde vara tillbaka nu. Hyun Sung kanske har fallit i en av Min Yoon-gis ljuvliga förtrollningar av kärlek och sitter just nu och hånglar med honom på denna stormiga dag.

Plötslig såg jag en lång, svart figurin med breda axlar sätta sig bredvid mig och något varmt omfamna min vänstra hand. Kim Nam-joons hand höll i min. "Kim Nam-" jag försökte prata men blev avbruten av att hans långa finger placerades på mina mjuka läppar, hans ansikte var nära mitt. Så nära att jag kunde känna hans djupa, varma andetag. Varför skulle han vara så varm? Kanske av hans kroppsvärme, men jag ville inte släppa hans hand, även om varenda centimeter av min kropp skrek 'sluta, vad gör du?' Så lät jag hans hand krama min. Varför tog det emot att jag ville putta iväg honom och fråga vad i helsike han håller på med? Jag kände mig så otroligt svag. Svag när jag är i hans territorium. "Du är i säkerhet nu" han viskade i mitt öra, jag svalde hårt.

Låt mig vara. Du kväver mig.

"Yah! Kim Nam-joon" Jeon Jung-kook mörka röst vibrerade i mina öron. "Släpp henne", hur visste Jeon Jung-kook att Kim Nam-joon hade sina maskulina armar runt om mig?

Efter att Kim Nam-joon hörde vad Jeon Jung-kook sade så släppte han inte. Han vägrade att släppa. Istället så slingrade hans arm runt min smala midja och spände greppet som gjorde att jag flämtade till. "Jag tänker inte släppa dig nu, prinsessan min"