"Just another player"

~10~

Skolveckan passerade ganska långsamt, och äntligen blev det helg. Jag tog fram nyckeln ur min ficka och låste upp min dörr. En varm och härlig lukt fyllde mina näsborrar. Jag tog ett djupt andetag. "Borta bra men hemma bäst, är det inte så alla säger?" Jag tog av mig mina skor och slängde väskan i mitt rum och rusade in i köket där jag möttes av en gul post-it lapp.

'Hej gumman! Jag kommer tyvärr vara borta denna helg pågrund av mitt jobb. Ha det så kul!'

Jag suckade djupt, så här var det i Sverige också. Mammas jobb hit och mammas jobb dit. Många 17- åriga människor skulle nu bjuda in folk, ha en stor jävla fest med sprit, cigaretter och droger. Men jag var inte den typen. Jag har aldrig gått på en fest heller, att dricka och röka och ta droger är bara dumheter. Man förstör ju allt man har, lungor, hjärna, lever. Ja ni kanske fattar.

Jag slängde en blick på vår tickande klocka i köket, klockan var prick två. Härligt! Då har jag gott om tid för att jogga. Jag gick upp till mitt rum och letade efter mina träningskläder, en svart sport bh, en svart träningslinne som har Nike märket på och mina helt svarta träningsbyxor. Jag vet, mycket svart tänker ni men svart och vit är mina två älsklingsfärger.

Det var en annan supervarm dag, solen sken och det fanns inga moln alls. Ett leende klistrade sig fast på mina läppar medans jag joggade lätt på trottoaren. Jag vet inte varför, det måste vara pågrund av de här soliga vädret. Som min mamma brukade säga,

"Gumman du är glad och varm som solen"

"HEJ ROSE!" Jag hörde en stark och djup röst några meter bakom mig, rösten var ganska bekant men samtidigt kunde jag inte lista ut vem det var. Eller hörde jag fel? Jag vände mig om och såg killen som jag slog på huvudet. Det var Min Yoon-gi. "Vad gör du här?" Han frågade mig. "Jag joggar, vad ser det ut som?" Jag pekade på mina kläder som ett bevis. "Vad tråkigt" han gjorde en grimas "varför då?" Frågade jag och korsade mina armar. "Det är så basic med alla er tjejer, att ni ska jogga hela tiden och tro att ni är så vältränade" Min Yoon-gi tittade på mig.

Jag blev inte alls arg över det han sa, inte ett enda dugg faktiskt. Istället började jag skratta, skratta så mycket att tårar började bildas i mina ögon. "Så det är så du tycker? Jag joggar mest för att jag tycker att det är kul". Jag log stolt, jag såg hur Min Yoon-gi småskrattade för sig själv. Jag tror att mitt skratt spred sig till honom. Gulligt.

"Men jag måste gå nu Rose, killarna väntar på mig" Han vinkade och började gå mot andra hållet. "Okej, hälsa killarna från mig!" Jag ropade och började jogga igen. Ja till slut gick vi åt våra vägar.