Det Är Annorlunda - Harry Potter

14. Hagel

Draco:
Vi behöver inte göra mycket för att Pansy ska sticka. En boll stor som kvicken landar på marken. Det blir flera. Ett regn av icke flygande, vita, kalla kvickar.

"Det haglar, vi måste skynda oss till slottet innan bollarna blir allt för stora och vi skadar oss." ropar Hermione och börjar springa.

Då transfererar sig Pansy därifrån. Blaise och Ginny springer efter Hermione. Likaså Daphne och Theodore. Jag och och Etanya står kvar ett tag och försöket ta in vad det är som händer.

Men vi inser snabbt att vi också måste skynda oss in och springer efter de andra. Vi stannar inte för ens vi är uppe vid slottet igen.

Jag och Hermione tar med de andra upp till försteprefektrummet. Om Pansy kommer till slottet nu så blir det kaos. Men jag tror att hon stack.

"Vi måste berätta en sak om Pansy." säger Theo plötsligt. Han, Daphne och Blaise har satt sig i soffan. Hermione sätter sig i en fåtölj och jag och Eta delar på en fåtölj. Ginny har frivilligt satt sig på golvet.

"Okej." svarar jag. De ser alla otroligt allvarliga ut.
"Pansy borde sitta i Azkaban." börjar Daphne.
"Va?!" utbrister jag chokad.

"Ja..." suckar Theodore. "Hennes föräldrar gick bort i kriget sägs det. Men egentligen så överlevde dem. Pansy dödade de båda två flera dagar senare. Hon är galen."

Det är tyst en stund.
"Hon gjorde det mitt på en mugglar-gata men modifierade allas minne. Jag var där, jag såg henne. Mem hon såg inte mig. Jag har minnet kvar." förklarar Blaise.

Det är alldeles för mycket att ta in. Det här är inte den Pansy som jag brukade känna, trots vårat hemska slut. Vad hände? Var det kriget som gjorde henne sådan?

"Och vi tror nu att hon gjort något mera. Dödat flera personer. Både mugglare, trollkarlar och häxor saknas i hela Storbritannien. Pansy är en fara för allt och alla..." fortsätter Daphne.

"Ni måste berätta om det här för McGonagall." avbryter Etanya och ställer säg upp. Ginny gör detsamma. "Nu, på en gång." De går ut genom dörren och Blaise, Theodore och Daphne följer tyst efter.

Jag och Hermione stannar kvar i rummet. Jag tittar på henne.
"Hur mår du?" frågar jag. Hon svarar att hon mår bra, men det vet jag inte om det är sant...

"Hagel är ovanligt här." mumlar Hermione.
"De var stora som golfbollar." konstaterar hon.
"Golvbollar?" undrar jag.
"Golfbollar, en mugglar-sak...." suckar hon.

Hermione:
Jag och Draco pratar ett tag och strax så kommer de andra tillbaka. Draco och Etanya bestämmer går in på Dracos rum och jag tillsammans med Ginny blir ensamma kvar med Dracos vänner.

Blaise sätter sig i soffan, jag sitter fortfarande kvar i en fåtölj. Daphne, Ginny och Theodore bara går ut. De säger inte vart de ska. Men jag och Blaise blir själva kvar i rummet.

Det är nästan som att Blaise bett alla att gå så att vi ska bli själva. Men hur stor är sannolikheten? Han har troligtvis inte gjort det.

"Så nu får du förklara för mig Granger." ler han. Nu är allt vanligt igen, han använder mitt efternamn.
"Ja du, Zabini. Det är en lång historia." suckar jag.

Använder han mitt efternamn så använder jag hans efternamn.
"Jag har tid." svarar Blaise. Han verkar så snäll och omtänksam. Så här brukar han väl inte vara?

Mår han bra? Herregud. Jag mår iallafall inte bra. Jag känner mig yr.
"Yr." kvider jag. Sen vet jag inte vad som händer. Allt blir suddigt och jag sluter ögonen för att slippa allt.

Jag måste ha somnat eller svimmat med tanke på att jag vaknar i min säng en stund senare.
"Granger, lever du?" viskar en röst. Det är definitivt Blaises röst.

Jag rullar ner från sängen och hamnar på golvet.
"Ja." mumlar jag. "Vad är klockan?"
"Sju på kvällen." svarar han. "Orkar du stå upp?"

Jag ställer mig försiktigt upp. Jag måste inse att jag är en gravid kvinna nu. Mitt mående är inte normalt.
"Orkar du gå och äta?" frågar Blaise. Jag nickar.

Jag hatar att vara gravid och det här är bara början. Men jag ska föda det här barnet, därför att jag vill ha det här barnet. Vi börjar gå och Blaise lägger en hand runt min axel.

Han är precis som Draco sjukt mycket längre än mig. Hans hår ser ut som vanligt och jag har inte noterat det förut men hans ögonfransar är jätte-vackra.

Blaise Zabini är faktiskt otroligt stilig. Han är min typ.... VAD HÅLLER DU PÅ MED HERMIONE JEAN GRANGER? DU HAR PRECIS BLIVIT DUMPAD UTAV DIN LIVS KÄRLEK.

DU ÄR OCKSÅ GRAVID OCH TÄNK PÅ BARNET, DET ÄR INTE DMART ATT FALLA FÖR EN SIMPEL SLYTHERIN-ELEV. Och efter min egen utskällning i mitt huvud så skärper jag till mig.

Jag försöker att se Blaise som än vän, inte för att det är möjligt. Han är fortfarande nästan en främling. En främling som jag håller på ett falla för.

Men jag ska inte falla för honom, därför att för tillfället så är inte det bra. Vi kommer fram till stora salen. Det är nästan tomt på elever men vid Gryffindors bord så sitter våra vänner.

Draco, Etanya, Ginny, Harry, Daphne och Theodore. Vad gör Harry här? Är jag ovän med Harry efter vad Ron gjorde? Jag vet ärligt talat inte. Jag och Blaise går fram till dem.

"Hej." säger jag och försöker le. Jag sätter mig bredvid Harry och mittemot Draco. Blaise sätter sig bredvid Draco och mittemot Daphne som sitter på min andra sida.

"Mione, hur mår du?" frågar Harry.
"Skit." fräser jag surt. Varför låter jag så sur? Jag lassar på mat på min tallrik och råkar tappa ett stekt ägg i knäet.

Jag kastar ner det på golvet och stampar på det med klacken från min sko. Jag är alldeles för stressad och sur. Dessutom så är min kjol smutsig nu också.

"Hermy, andas." försöker Harry. "Jag har inte talat med Ron sen ja... du vet..."
"Nämn honom inte." beordrar jag. "Han är utsuddad ur mitt liv. Och jag låter honom inte komma tillbaka."

Harry blir tyst. Jag vänder mig mot Draco.
"Så vad har ni gjort efter att vi kom hem från Hogsmeade?" undrar jag. Jag pressar fram ett otroligt ansträngt leende.

"Pratat med McGonagall om Pansy, läst böcker." svarar han. "Hur mår du?"
"Bättre, svimmade jag?" frågar jag.
"Ja." säger Blaise.

Jag äter klart och pratar med mina vänner. Jag ignorerar Harry. Ginny pratar inte med oss utan är upptagen med att intala Harry att jag kommer att tala med honom sen.

Men just nu så känns det mest som att jag aldrig mera vill varken se eller höra honom. Just nu så hatar jag både Harry Potter och Ronald Weasley.

Jag äter klart och ställer mig upp för att gå. Men plötsligt så känner jag mig återigen yr. Jag kollar skräckslaget på Blaise.
"Yr." kvider jag.

Rummet är suddigt och snurrar. Jag ska precis sätta mig på bänken men råkar sätta mig bredvid på grund av mitt mående. Så jag ramlar ihop på golvet.

Den här gången så vaknar jag återigen i min säng. Men det verkar nu vara morgon. Vad är det som händer? Mår alla såhär under sina graviditeter?