Det Är Annorlunda - Harry Potter

2. Gamla kyssar

Etanya:
"DRACO! SKÄRP DIG!" skriker jag. Han hoppar till.
"Ta potatisen." tillägger jag. Jag har sagt åt Molly att vi kan fixa maten idag. Jag tror att hon är utomhus.

Men det är ingen utom Ginny som vill hjälpa till. Molly är nästan som min mamma. Ända sedan jag träffade Ron så har jag spenderat nästan vartenda sommarlov här. Därför att pappa brukar nästan alltid jobba.

Jag minns fortfarande gången som vi var på världsmästerskapen i quidditch. Men nu är jag 4 år äldre än vad jag var då. Fast ändå är ju allting precis likadant som förut. Ron och Ginnys familj är som min familj.

Allt det här minus Fred. Honom saknar jag. Även om George måste vara den som saknar honom mest utav alla så måste jag säga att jag saknar Fred alldeles för mycket. Jag kysste honom två gånger. Det är det ingen annan än jag som vet.

Han visste ju. Vi var inte i ett förhållande. Det var en sommar för några år sedan här i Kråkboet när jag var uppe mitt i natten. Jag satt vid matbordet och drack ett glas vatten. Fotsteg hördes i trappan och jag trodde först att det var Ginny som vaknat för att jag inte var kvar i sovrummet.

Men det var Fred och George som kom in i rummet. De skulle ut för att göra något. Jag minns inte riktigt. Men efter ett tag så kom George tillbaka. Jo, klockan var fyra på morgonen. Det kommer jag ihåg.

George gick upp på sovrummet igen. Sedan kom Fred, flera minuter senare. Han satte sig bredvid mig vid bordet och drack upp mitt vatten, sedan flinade åt mitt ansiktsuttryck. Fred fortsatte att kolla på mig.

Jag suckade lite och ställde mig upp för att gå tillbaka till sovsalen när han drog ner mig i hans knä. Kysste mig lite enkelt och ställde sig sedan upp så att jag ramlade ner på golvet. Det är precis på den platsen på golvet som jag står på nu.

Han flinade bara.
"Anya, gå och sov." sa han sedan och försvann upp för trapporna. Jag var i chock efter det. Det minns jag väldigt väl. Jag har inte märkt att jag stannat upp och bara stått och dagdrömt.

"Eta? Eta? Mår du bra? Har det hänt något?" Det är Draco som ser halvt galen ut där han håller en skalad potatis i handen och en kniv i den andra.
"Eta? Du gråter, vad händer?" Jag märker inte ens att jag gråter.

"Va? Eeh... inget?" svarar jag förvirrat. "Hermione kan du duka? Tack." Draco tror nog inte på det helt men han återgår till potatisen. Efter den natten som Fred kysste mig så nämnde han det bara en gång efter. Det var en gång på hogwartsexpressen.

Jag satt själv inne i en kupé när han kom in. George var inte med.
"Anya." sa han. "Minns du den där natten... när jag kysste dig...?"
"Skulle aldrig glömma." svarade jag. Det är fortfarande sant. Jag skulle aldrig glömma.

"Jo, det var kanske jättedumt men... jag hoppas att du kan förlåta mig och... jag tror att jag gillar dig. Som mer än en vän eller syster." förklarade han. Men det var under en tid då jag hade bestämt mig för att strunta i killar.

Jag ställde mig upp.
"Fred, jag ser dig inte som något annat än en vän eller bror. Du är jättefin och så... Men alltså nej. Det fungerar inte. Inte för att..." Fred hade också ställt sig upp vi det laget.

Han avbröt mig med en kyss, jag kanske besvarade den.... Det var liksom inte meningen men jag gillade den kyssen. Inte att det var Fred som jag kysste, utan kyssen var det jag gillade. Han släppte mig efter ett tag.

Kollade bedjande på mig. Men jag skakade på huvudet.
"Nej." sa jag, tog mina saker och gick ut ur kupén. Han sa att han gillade mig, jag sa nej och nu lever han inte längre. Det är sorgligt.

Draco kommer fram till mig ännu en gång.
"Mår du bra, Eta?" upprepar han.
"Ja, Ginny akta stolen du kommer att ramla." Han lägger en hand på min axel.
"Sätt dig ner, ta det lugnt och andas." försöker Draco.
"Nej, nej vi ska laga mat." suckar jag och går för att hacka salladen.

Draco:
Hon mår inte bra, det ser jag. Kanske så har hon tänkt på något som hänt. Rivit upp gamla minnen. Det ser ut så. Jag brukar bara stanna upp när jag tänker på allt gammalt. Jag fortsätter med potatisen.

Eftersom att hon grät så måste det ha varit något tragiskt. Något som hon blir ledsen av. Kanske tänkte hon på någon som dog i kriget. Någon som brukade vara i det här huset. En Weasley. Fred Weasley.

Det måste ha hänt något på platsen som hon stod på när hon tänkte.

Hermione:
"Ron, vi kan inte äta ute. Det är för kallt."
"Ehh... det kanske stämmer?" suckar han och ställer ner alla tallrikar på bordet. Han dukar ut dem med hjälp utav sin trollstav och tar sedan fram glasen.

Jag står bara och kollar på. Ron lipar barnsligt åt mig när han dukat färdigt. Etanya ställer fram all maten. Det är för det mesta hon som lagat allting men Ginny och Draco har hjälpt till också.

Harry, precis som jag, står bara och kollar på.
"Harry, kan du ta den här?" frågar Ginny plötsligt, han går bort till henne.
"Hermione, kan du fixa flera stolar, vi är alldeles för många." frågar Etanya.

"Visst." svarar jag. Men jag hinner inte göra något innan Ron trollat fram ett flertal stolar och placerat ut dem.
"Men hallå!" skriker jag åt honom.

"Du går fortfarande i skolan, du får inte göra magi utanför skolan." förklarar han.
"Får jag visst, jag är myndig. Dumskalle." suckar jag.
"Oh, juste...." mumlar Ron. "Jag trodde att jag var jättesmart först."

Jag försöker hålla mig för skratt men vad som börjat som ett flin blir plötsligt ett hysteriskt gapskratt.
"Skärp dig 'mione'." försöker han men de andra har också börjat skratta.

Han knuffar till mig.
"Hallå!" ropar jag.
"Nu äter vi, Ron kan du hämta de andra?" säger Etanya plötsligt. Jag sätter mig vid bordet. Ron springer upp i trapporna medan Ginny hämtar mr och mrs Weasley från vardagsrummet.

När Ron, Percy, Charlie och George kommer ner så har Ron nästan börjat att äta trots att han inte sitter ner. Jag förstår verkligen inte hur han kan äta så mycket. Det är hela tiden.

Etanya:
"Tack så mycket för hjälpen Etanya." tackar Molly. Jag ler mot henne men har inte orken att prata. Hon nickar lite och återgår till att äta. Jag tuggar i mig lite mat när Draco, som sitter bredvid mig, puffar på mig.

Jag kollar på honom. Molly håller på att babbla om Hermione och Rons förlovning, någonting om bröllop som Hermione sa skulle vänta. Men jag lyssnar inte så noga. Draco viskar nästan ohörbart.
"Du tänkte på Fred Weasley." viskar han.

Det är bara jag som hör. Det är sant. Jag tänkte ju på Fred. Draco vet väl ingenting om den historien? Det hoppas jag inte, jag vill inte att han ska veta det. Bara för att jag inte vill minnas det. Jag kommer aldrig att glömma de två kyssarna.

Gamla kyssar av han som idag är död och begravd. Draco kollar på mig.
"Ja." svarar jag i vanlig ton, ställer mig upp och går upp för trapporna. Jag vet att Molly kollar förvånat på mig.