Det Är Annorlunda - Harry Potter

24. Cissy, tyst

Draco:
"ETA!" vrålar jag. Jag sjunker ner bredvid henne och kastar en blick på pappa som ler stort. Min mamma har små panik. Jag lyfter upp den medvetslösa kroppen.

"Vi måste till sjukhuset!" utbrister jag. "Nu!" Mamma instämmer.
"Pappa!" grinar jag. "Vad har du gjort?" Men han är inte där, han är borta.

Några minuter senare befinner vi oss i en sjukhussal. En doktor vänder sig mot mig och mamma.
"Hon har fått i sig ett flertal olika gifter. Hade ni inte kommit hit hade hon troligtvis varit död vid det här laget." säger han.

Jag nickar. Det betyder att Etanya lever. En annan doktor börjar att tala.
"Hon har fått i sig ormgift, gift från flera växter och några gifter från djur som vi inte kan identifiera."

"Och hon lever?" frågar jag.
"Hon lever."
Jag andas ut riktigt rejält. Etanya lever. Det är den största lättnad jag någonsin har känt. Jag nickar åt doktorn.

"Hon bör vakna vilken sekund som helst." tillägger en av dem. Jag nickar igen och går fram till henne.
"Eta." viskar jag och kysser hennes panna.
"Ja." hostar hon.

Jag kollar upp på hennes ansikte och ser att hennes ögon har öppnats. Hon är vaken. Hon lever. Jag behövde inte förlora henne. Jag älskar henne och hon lever.

"Det var Lucius." får hon fram.
"Jag vet." svarar jag. Etanya gör ett försök att sätta sig upp, och lyckas. Jag kramar henne. Mamma är tyst i bakgrunden. Från ingenstans störtar Severus Snape in i rummet.

"Severus." utbrister mamma. Etanya släpper mig direkt.
"Pappa." säger Etanya.
"Etanya, hur mår du?" frågar han. Jag har flyttat på mig så att han kan sitta bredvid mig, vid Etanyas sida.

"Severus." upprepar mamma. "Sev...."
"Cissy. Vad vill du?" svarar han tillslut.
"Kan vi prata? Själva. Utanför." ber mamma. Etanyas pappa får en rynka i pannan och att han tvivlar är inget att tvivla på.

"Snälla." försöker mamma.
"Två minuter." suckar Severus. De går ut ur sjukhussalen. Jag kollar på Etanya och vi är tysta en stund. Efter ett tag öppnar Etanya munnen.

"Jag är hungrig." säger hon.
"Ska jag hämta nåt?" undrar jag. Hon nickar. Jag sätter handen på dörrhandtaget.
"Jag älskar dig, Draco."
"Och jag dig, Eta."

Jag öppnar dörren och går ut. När jag stängt dörren och vänder mig om så får jag syn på något otroligt. Inte något otroligt bra. Något så otroligt.... Jag vet inte vad.

Narcissa:
Äntligen följer Severus med mig ut.
"Jag vill förklara." säger jag. Vi ställer oss vid väggen mittemot hans dotters sjukhussal.
"Förklara då." suckar han.

"Sev, när du svor den obrytbara eden och skyndade Draco, då kände jag en otrolig skuld och jag visste att jag behövde göra något i gengäld. När våra barn kom till herrgården så bjöd jag in dem att stanna. Men Lucius...."

"Lucius ville inte ha dem där och gav min dotter gift." fyller Severus i. Jag nickar. Jag börjar prata, be om förlåtelse. Det går inte att stoppa mig fastän Severus ber mig vara tyst.

"Cissy! Tyst!" ryter han tillslut. Jag tystnar.
"Förlåt." kvider jag.
"Cissy, älskar du Lucius?" Allt blir tyst. Om jag älskar Lucius? Det är klart.

Jag måste älska honom. Jag är tvingad att älska honom. Vad är ens riktig kärlek? Sanningen är att jag inte älskar Lucius. Förtvivlat skakar jag på huvudet. Severus lägger en hand på min axel.

Han lutar sig ner och kysser mig chockerat nog.
"Förlåt." harklar han sig efteråt. Han vänder sig för att gå in igen. Men stannar upp och stirrar på dörren. Jag studerar hans ansikte och tittar dit för att se vad som fångat hans blick.

Det är Draco som har fångat hans blick. Har han sätt allt? Vad har jag gjort? Vad har Severus gjort? Jag ger Severus en knuff i sidan och Draco springer, utan att ha sagt ett ord, iväg därifrån.

Etanya:
Draco springer in i rummet och ser otroligt obekväm ut. Han håller i en tekopp och en ostmacka. Han går under tystnad fram till mig.
"Mår du bra?" frågar jag.

Han ser så obekväm ut och jag kan inte registrera hans ansiktsuttryck.
"Etan..." börjar han. Narcissa slår upp dörren och avbryter oss.
"Draco!" skriker hon. "Stop!"

Vad är det som händer?
"Draco, vi två måste prata nu." beordrar hon och föser ut honom ur rummet. Innan Narcissa hinner stänga dörren så smiter min pappa in. Han ger både Draco och Narcissa en dödande blick. Pappa kommer fram till mig.

"Så hur mår du?"
"Bra, bättre en förut." svarar jag. Jag tar en tugga av ostmackan Draco hämtade till mig.
"Okej bra, din doktor säger att om 10 minuter så ska de göra en koll och om inom en timme kan vi bege oss hem igen." ler han.

Jag nickar.
"Vill du ha något?
"Nej, det går bra. Men kan du svara på en sak, pappa?"
"Ja."
"Varför tror du att Lucius Malfoy gjorde som han gjorde och gav mig gift?"

"Jag vet inte Etanya, men du ska inte lita på den mannen."
"Du brukade väl vara hans bästa vän? Du är ju Dracos gudfar."
"Efter kriget nej, det var därför jag inte ville att du skulle vara med Draco."

"Pappa, jag visste inte."
"Och en sak till..." börjar pappa men blir avbruten när en doktor kommer in i rummet.

Draco:
Severus ger mig en dödande blick när vi går ut. Mamma tvingar ner mig på en bänk.
"Det var ingenting. Det betydde ingenting. Och vad i hela friden har du nu sagt till hans dotter?"

"Jag har inte sagt någonting till Etanya, jag sprang för att jag vill inte se och jag tänkte heller inte säga något. Men nu kanske det är bäst att jag gör det iallafall." skriker jag.
"Käften Draco, vi är på ett sjukhus." beordrar mamma. "Du säger ingenting till henne, punkt slut. Fattar du?"

Jag blir helt tyst. Jag andas djupt några gånger innan jag svarar.
"Ja, jag fattar." suckar jag ilsket. En doktor går in i Etanyas rum och efter doktorn går jag och mamma in i rummet.

Doktorn gör några tester och säger att vi kan åka hem igen. Han säger att Etanya borde ta det riktigt lugnt i två dagar, men sen borde det vara bra.

Hermione:
Jag höjer handen och knackar hårt på dörren till Kråkboet. Mrs Weasley öppnar direkt dörren.
"Hermione!" utbrister hon. "Jag ursäktar röran, vi håller på att renovera." Renovera? Vad menar hon? Vi går in i köket.

Ginny och Harry sitter på ett par varsina stolar. Jag slå mig ner bredvid dem.
"Nej, Hermione sitt inte!" utbrister Ginny.
"Va?!"
"Jag har en överraskning till dig. Kom, vi ska till mitt rum."

"Så renoveringen är inte överfiskningen?"
"Självklart inte."
"Okej." tvivlar jag. Ginny och Harry för mig upp för trappan och in i Ginnys rum. Men ingen av dem går in i rummet.

De slår igen dörren och vrider om låset. Vad håller de på med? När jag vänder mig om så ser jag att jag inte är ensam i rummet. Blaise Zabini står där med ett påklistrat flin. Jag suckar högt och han går fram till mig.

"Hermione."
"Shhh." avbryter jag. "Jag vill inte höra."
"Snälla Hermione..."
"Blaise sluta, jag vill inte ha dig. Jag menade vad jag sa, det blev alldeles för mycket. Så stick härifrån och prata aldrig mer med mig. Tack. Och varför vill jag så gärna kyssa dig..."

Blaise böjer sig över mig och kysser mig mjukt och perfekt.
"Nej, stop. Ut!" skriker jag och bankar på dörren.