Det Är Annorlunda - Harry Potter

20. Vet vart hon är

Etanya:
"Hur gick det?" frågar jag.
"Bra." suckar Hermione. Jag hjälper henne upp på fötter. Hon är på väg mot sängen igen.
"Nej, kom med ut till soffan." ber jag.

Efter lite gnäll från Hermione så får jag äntligen med henne ut till soffan. Jag tvingar henne att sitta i en fåtölj. Jag försöker att prata med henne, men jag är trotts allt inte den bästa på att prata.

Speciellt inte på att prata med Hermione.
"Så vad händer med Blaise." undrar jag.
"Alltså... jag gillar inte Blaise.... men han är alltid där och jag vet inte riktigt... jag kan ju inte bara be honom att gå." suckar Hermione.

Jag nickar.
"Men han hjälper mig. Fast dock är det lite irriterande ibland. Jag skulle klara mig bättre själv. Han borde inte slösa mera tid på mig här i slottet, han borde åka hem. "

Jag nickar återigen. Plötsligt så hörs en smäll från dörren ut och jag hoppar till. Det måste ha varit Blaise. Han måste ha hört allt vad Hermione just sa.

"Ehm... Hermione?" försöker jag. "Jag tror att Blaise just hörde allt du sa."
"Va?! Jaha... okej. Då kanske han sticker iallafall. Kan du hämta ett en kopp te till mig?"

"Hermione, idag så tycker jag att du får följa med ner till stora salen och äta frukost."
"Men..." gnäller Hermione. "Jag vill inte. Och Harry sa att... depression.. och..."
"Jag tror att du är på bättringsvägen, kom nu."

Hermione suckar och mumlar något ohörbart. Vi går mot dörren och när jag öppnar så står Blaise utanför och väntar. Han håller i en kopp te och har ett påklistrat leende på läpparna.

"Hej?" försöker jag.
"Hej." svarar han.
"Blaise..." säger Hermione. "Jag och Etanya diskuterade just att vi tycker att det är bäst om du åker hem."

Jag nickar.
"Okej." svarar han. "Te?"
"Nej tack." ler Hermione. Eller ja, hon försöker att le. Det ser inte ut som ett riktigt leende.
"Okej, men det är okej. Jag ska packa ihop. Jag hörde er prata nyss... Ursäkta mig..."

Blaise kollar besviket ner i marken och går in i föresteprefektrummet. Jag och Hermione går ner till frukosten. När vi kommer fram till bordet så sitter Ginny och Draco där.

De samtalar om quidditch vilket jag tycker är helt ointressant. Men de båda två har ett intresse utav quidditch. Jag, som sätter mig bredvid Draco, lutar mig mot hans axel.

Hermione:
Jag sätter mig bredvid Ginny och lyssnar på konversationen om quidditch, trots att jag inte bryr mig eller är delaktig i samtalet alls. Jag tar en ostmacka och en kopp te.

Ginny tvingar även i mig ett ägg. Hon säger ingenting om mitt mående. Men det känns som att jag mår bättre. Förutom att skriva talet till begravningen så måste jag besöka sjukhusflygeln.

Jag ska kolla till barnet. Det var tänkt att Blaise skulle följa med mig dit. Men jag antar att jag får ta mig dit själv nu. Det blir bäst så. När vi är klara så går vi allihopa direkt upp till försteprefektrummet.

Allt ser ut som vanligt när vi kommer in i rummet och Blaise är inte där. Men när jag öppnar dörren till mitt rum så är det första jag lägger märke till är att det ligger trasigt porslin på golvet.

Trasig porslin och någon slags vätska. Det är tekoppen som Blaise höll i och teet. Sen ser jag att lampan har ramlat ner från taket och att min garderob har vällt. Till sist så förs mina ögon till fönstret.

Rutan är kraschad och det är blod på den trasiga, vassa kanten. Jag skriker till och Draco, som gapande ställt sig bakom mig hoppar till.

Han viftar med sin trollstav och städar upp röran.
"Vi måste på lektion." förklarar Ginny och efter att jag kramat de alla tre så går de därifrån.

Jag bestämmer mig för att inte bara sitta still eller ligga i sängen som jag gjort sen Ronalds död. Så jag börjar gå runt i slottet och det slutar med att jag går till sjukhusflygeln.

När jag kommer in så ser jag ett bekant ansikte. Det är Lavender Brown. Henne vill jag inte träffa.
"Jag ville bara komma och se till att du mår bra." ler Lavender. "Och det verkar du ju göra. Hejdå."

Det är en jättekonstig stund och hon tvingar på mig en kram. Sedan skyndar hon därifrån. Jag hatar Lavender Brown. Så länge Lavender inte kommer på begravningen så borde allt gå bra. Ja, det borde gå bra. Jag går fram till Madame Pomfrey.

Draco:
Det är som att lektionerna är dubbelt så långa än vanligt. Jag koncentrerar mig inte ett dugg. Det är så mycket som snurrar runt i mitt huvud. Blaise. Vart tog han vägen?

Jag frågade inte Hermione om hon visste. Det ska jag fråga henne senare. Sen är det Ronald Weasley också. Hans plötsliga död. Och så hur mycket jag älskar Etanya.

Jag vill inte förlora henne. Och så Pansy. Dödade hon Weasley? Var Shire med? Vart är de båda två just nu? Jag kan inte bara sitta här och göra ingenting på professor Binns kontor.

Jag måste hitta Pansy och Shire! Nu! Dessutom så tror jag att jag vet vart Pansy håller hus. Jag ställer mig plötsligt upp. Alla blickar dras till mig. Men professor Binns bara forsätter prata om vad han nu pratar om.

Etanya drar ner mig på stolen igen.
"Vad gör du?" viskar hon.
"Jag vet vart Pansy håller hus." förklarar jag. Jag är helt säker nu.

Etanya räcker upp handen.
"Ja, ms Snape."
"Ursäkta mig. Jag, Draco och Ginny har en vän i sjukhusflygeln som behöver våran hjälp. Får vi gå?"

"Självklart, ms Snape om 10 minuter när lektionen slutar så får du gå härifrån." säger Binns och återgår till hans vanliga pladder. Men den här gången så tänker jag inte så mycket mer än på en sak.

Jag vet vart Pansy är och vi måste dit nu. Efter de längsta 10 minutrarna i mitt liv så slutar lektionen. Vi springer alla 3 så snabbt vi kan mot McGonagalls kontor. Professor McGonagall står utanför sitt kontor.

"PROFESSOR MCGONAGALL!" ropar Etanya. McGonagall kollar dit.
"Jag vet vart Pansy Parkinson håller hus." utbrister jag.
"Är du säker?" undrar McGoangall. Jag nickar.

Hermione:
"Kan du upprepa dig igen?" ber jag.
"Nej, ms Granger. Du hörde rätt." säger Madame Pomfrey. Jag blir helt tyst. Så det är sant. Jag kommer att svimma. Det är för mycket att ta in.

"Hjälp." kvider jag innan jag ramlar ihop på golvet. Jag vaknar några minuter senare i en sjukhussäng. Bredvid mig så står alla jag känner känns det som.

Eller ja, alla mina vänner och några utav lärarna. Draco är den som talar.
"Jag vet vart Pansy är." förklarar han. Så alla är inte här för att kolla så att jag mår bra. Är det ens någon som vet vad som har hänt?

"Ginny." mumlar jag. "Ginny." Ginny ställer sig närmre mig.
"Jag kommer inte att bli mamma." talar jag om henne. "Jag har förlorat barnet. Ginny. Jag har fått ett missfall."